Under slutet av 1990, och i uppstarten av 2000-talet uppsöktes flera medium. Flitigt. Det tittades i spelkort, i Tarot, händer och i kulor. Några av dem uppsökte jag flera gånger. Det var spännande. Jag var sökande och de kanske hade vägledning. En påstod att jag själv hade gåvan. Att jag också var en slags häxa. Att jag skulle ta det till mig och våga släppa fram det synska. Att min perception var en begåvning. I efterhand har det visat sig att samma person såg in i min framtid på ett korrekt vis. Det var ju också därför hon fick mitt förtroende flera vändor. Hon berättade om mitt nuet som om hon var en del av den. Somligt kan man inte gissa sig fram till och därför valde jag att tro på någon sammansatt begåvning hos henne. En klar inspiration.


Jag har dock ingen egen ambition att bli spåkärring. Det räcker så bra med det som känns. Inte så sällan får jag någon slags förkänning eller vägledning eller vad det nu är. Jag vet ibland utgången utan att ha ansträngt mig. Det som är typiskt de gångerna är att jag inte ens har funderat. Det liksom bara kommer till mig. I stort som i smått. En slags ambivalens väcker tanken. Något som får mig att stanna upp, avvakta och pröva idén igen. Det är tydligast när jag från start varit osäker, men ibland stärks jag av övertygelsen det för med sig.

Dessvärre är det inget som går att frammana. Finns magkänslan så gör den, finns den inte tolkar jag att båda utgångarna är lika givande på var sitt vis. Att mitt egna val är det rätta.

Det här är en tillgång. Synd bara att den inte finns med mig jämt. Att jag kan plocka fram den som ett litet schema eller karta hur dagen skall levas. Med svarta plumpar och varningar för hur det kan bli om jag väljer fel väg. När risken är överhängande att upplevas som energitjuv med huvudvärksutgång. Ett epitet jag absolut inte kan tänka mig att vara bilden av.