Nu är det S N U R R I G T.

Tossiga morsan har ringt upprepade gånger angående en gryta. Hur än jag vänt och vridit på frågorna har vi inte kommit någonstans. Att hon ville nånting mycket konkret förstod vi båda två, men det gick aldrig, inledningsvis att komma på och nå målet.

- En järngryta menar du mamma?

- Nejdå, en såndär annan utan järn.

- En aluminium?

- Nej säger jag ju. En såndär som man kan steka ett höns i om man vill!

- En emaljerad gryta?

- Men gud va´dum du är. Man kan steka vad fan man vill i den!

- Ja, då är det ju den där brandgula grytan som du har i skåpet.

- NEJ! Jag har ingen sån som jag pratar om.

- Okej, du vill låna en gryta av mig?

- Ja kanske, om du har en?

- Vad ska du ha den till?

- Jag ska koka höns!

- Jaha, är det den stora grytan som man kokar julskinka i?

- Nej, det tror jag inte...

- Vad tror du då?

- Jag tror att vi är dementa båda två!


Tre samtal har varit lika snurriga. Hon återkommer till "höns" och jag har hela tiden trott att vi snackar om ett kärl som "kan" täcka flera fjäderfän. Till slut bad jag henne att ta en paus ifrån funderingarna. Och vi avrundade i samförstånd. Plötsligt ringde telefonen med ivrig ton och jag svarade på första signal:

- Ja, det är Maria...

- LERGRYTA!

- Ja, det är klart, du menade en lergryta.

- Har du en sån?

- Ja...

- Va´fan sa du inte det för då!?