Jorå, både kropp och själ kom hem igen efter Bodaborg. Det var en jättekul dag. Och spännande. Och kanske framförallt arbetsam. Är man tävlingsmänniska, så är man. Då tar man i på samma vis som unga oförstörda mänskobarn. Och dessutom som om man var skapt i både deras storlek och som ur samma viktklass, dvs (blom-)flugvikt. Det känns idag. Att jag kröp, klättrade och slängde mig. Fram å tillbaka. Jag är delvis kapad. Från nacke/axel ner i armbåge/handled och tumme. Neurogen smärta är inte att leka med. Jag skriker när nerven (?) kommer i kläm. Hur knäskålarna känns går inte att beskriva.

Lånad bild från lib-art

Ungdomarna gnällde igår kväll. För att de hade fått ont överallt.
Fast det var det värt.
För mig med.