I all hast och med prövning för både stora och liten, kom ett gossebarn till världen häromdagen. Mamman, min vackra brorsdotter tyckte tidigare i graviditeten att jag nog skulle bli "gammelfaster" till det väntande barnet. Fast egentligen är jag väl "bara" mammas faster. Min egen mamma, tossiga morsan, blev däremot morfars mor. Det låter avancerat. Och är såklart något mycket viktigt att tänka på för henne.

När nyheten nådde henne blev hon så klar i bollen att hon mot precis alla odds lyckades ringa mig på mitt arbete. Däri ligger inte mindre än tre synnerligen avancerade handlingar att klara när man är tossig. Hon klurade ut att jag jobbade - att det alltså var en vardag samt vart jag fanns och slog sen rätt nummer förutom att hon höll reda på vad hon ville när jag myndigt och arbetsrelaterat svarade i min jobbtelefon. Jag avslutar alltid med mitt namn och titel där och tanten sa, med mysrösten påkopplad:

- Du menar att det är gammelfaster Maria som svarar!?

Att bli morfars mor är nåt att skryta om förstås. Hon känner sig delaktig och det ska hon känna. Fanns inte hennes gener i den här cirkeln, hade precis detta barn antagligen inte kommit till jorden. Förra veckan visste hon knappt vilka som var hennes egna barn, så kom nyheten om ett nyttt mänskobarn och allt klarnade.

En stund i alla fall. Låt oss säga ett dygn. Och sen dess är det spikrakt in i den nedåtgående spiralen igen. Hon gör mig galen med sitt tjat och sina knasiga analyser som inte har någon ände. Så fort man förklarat och satt punkt för informationen så svarar hon "jaha". Bara för att dra igång exakt samma fråga igen. Och igen. Och igen.

Jag vet såväl att det är den vita hjärnsubstansen som är i disharmoni eller rent av saknas. Kanske ser hon ut som en schweizerost därinne, men jag är bara en människa ju. Nu tog det stopp. Jag ger henne privilegiet att slippa sättas på min "pisk & rapplista". Hon blir förlåten, men nu vill jag faktiskt få helgpaus från min mamma.