Ibland undrar jag riktigt hur tossiga morsan kan få upp farten. På minnet alltså. Hon minns detaljerat och redogör med stor inlevelse för både omständigheter, tid och rum. Ibland i så rasande fart att jag själv blir rädd för mitt minne. Jag vill ju så gärna minnas det som är hennes, min och vår historia. Just nu har det varit så i några dagar. Några ljusa dagar får man säga. Där hon själv tar upp historiska ämnen och både frågar och berättar. Hon fattar att man kan ha stor nytta av en dator och internet och vill gärna att jag checkar upp sambanden, om det finns möjlighet. De senaste dagarna har jag till hennes stora behållning sökt döda släktingar via gravar.se Hon undrar när de var födda, när de dog, vart gravplatsen finns och vid vilken ålder de for vidare. Vi fastnade vid hennes egen mor. Hon dog vid 68års ålder. I sviterna av dåtidens strålbehandling. Så fick jag upp ögonen för kopplingen mellan mormors namn och min storasysters andranamn. V i började nysta i hennes tankar om våra namn. Vi var fem barn och samtliga har fått lite sådär "stadiga" förstanamn som bergis var ganska vanliga för våra födelseår. Andranamnen verkar ha kopplingar till förfäder. Utom mitt. Och morsans minne höll, nästan ända fram.

- Så vart fick du Maria Magdalena ifrån?

- Det var Inger D som hittade på, inte jag. De stora läste ju fram hos prästen då, och hade väl snappat upp     namnet från bibeln.

- Just, det har ni berättat för mig förr.

- Ja, jag ville att du skulle heta Sven-Bertil.

- Tack, det var ju för väl att det inte blev så. Lillan då, vart kommer hennes andranamn ifrån?

- Hon hette ju som jag, det hör du väl!

- Men du heter väl inte Birgitta?

- Det gör jag väl!

- Nej mamma du heter inte Birgitta.

- Nej inte nu inte, det hette jag då.