Sedan första dagarna i juli har tossiga morsan haft ben som är identiska med timmerstockar. Åtminstone vänster. Dessa har lindats och hennes vätskedrivande medicin har tredubblats. Distriktssköterskorna har ringt mig stup i ett för att meddela "hur de tänker".

I torsdags för en exakt vecka sen tog ansvarig beslut att boka tid hos doktorn för bedömning av djup ventrombos eller ej. Fem dagar senare, alltså i tisdags fick hon komma till Vc. Hemtjänsten skötte transport, dvs att tossiga morsan fick promenera med rullstol framför sig (trots att de tidigare hävdat att inga försäkringar täcker om man använder "annans" rullstol - bullshit alltså). Förtio minuter senare ringde dsk för att be om hjälp med transport till sjukhuset för akut ultraljudsunderökning. Det handlade om suspekt djup ventrombos. Jag frågade om de hade tagit D-Dimer - ett blodprov som man sedan många år kräver på röntgenkliniken för korrekt diagnos tillsammans med den fysiska undersökningen. Det visste hon inte. Så jag både informerade och ifrågasatte. Samt påpekade att just dessa frågor, är min egen vardag. Fick mig då till livs att vi skulle lita på att doktorn nog visste vad han gjorde.

Turligt nog fick jag hjälp med morsan. Det gäller att ha folk i standby-läge omkring sig om man har sjuka och dementa anhöriga - glöm aldrig det. Hemtjänsten har inte tid. Nåväl, standbyfolket kunde intyga röntgenpersonalens skarpa irritation att ovanstående blodprov inte var taget. Informationen hade upprepats och det påpekades att diagnos därför inte kunde anses korrekt. Med ultraljud sågs ingen trombos. Så fick tanten åka hem. Då var klockan omnkring 16:30.

Nästa problem: det finns ingen av mammas vårdgivare som svarar i tfn efter att klockan passerat 16:00. Ringde därför upp vårdcentralen. Bakvägen så att säga: "tjänsteärende". Pensionärerna föreslås att trycka på sitt larm för att meddela sig hemma. Vad både folk i allmänhet och vårdpersonal i synnerhet inte vet, är att dessa sk "larm" kostar 110kr. Helt orimligt i min värld.

Jag meddelade svaret från röntgen och det visade sig att remitterande doktor var kvar i tjänst. Han ordinerade istället att morsan skulle komma till Vc morgonen därpå för att lämna prov på D-Dimer. Och hade klämt i med att: "det klarar hon". Det kunde han bedöma utan att han nånsin förr, förutom det korta mötet på tisdagens underökning av svullna ben, har träffat henne. Jag krävde att dsk skulle ta provet hemma hos morsan och det skedde igår.

Idag ringde mig samma dsk på jobbet kl 11:30. Svaret på D-Dimern visade tecken på djup ventrombos. Tossiga morsan var tvungen att  per omgående åka till akutmottagningen på sjukhuset. Fast hemtjänsten var underbemannad.... kunde jag kanske?

Måste säga att nånting mycket viktigt i logistiken på våra akutmottagningar också är åt helvete . Vi hade remiss med oss - där doktorn förresten hade skrivit att problemen pågått i en vecka!? Att "patienten är för övrigt pigg" och inte nämnt ett ljud om demens eller minnessvårigheter. Jag nämnde rubbet själv förstås. Ändå var det tre i personalen som "intervjuade" henne, tre enskilda - varför kan man undra. Och trots remiss fick vi vänta i tre timmar. Jag och även mamma har världens respekt om det är ett akutläge, men .... som morsan sa:
- Nu har de mage att promenera parvis här i korridoren oxå!

Ja, så kom då resultatet: Tossiga morsan erbjuds en tid för nytt ultraljud på måndag.
Det kunde nämligen inte avgöras vilken diagnos som var mest trovärdig eftersom undersökningarna; ultraljud och D-Dimer inte var gjorda på samma dag. Och ska man göra om det hela, måste det gå fem dygn emellan.

Fan alltså.
Jag är så himla trött på att vara missnöjd.
Och avskyr så all inkompetens man s.a.s är tvungen att identifiera.

Jag berättade ju om praxis redan i tisdags, men man betraktas väl som en "besvärlig" kan tänkas.
Undrar just under vilket epitet morsan sorterar.