Såg en annan dokumentär på tv häromkvällen. Författarinnan Elsie Johanssons önskedokumentär om hennes farbror Gustav Struble. Han gjorde stor karriär som missionär för pingstkyrkan i flera delar av Afrika under 54 års tid. Till priset av att fyra av de fem barnen under sju år fick stanna hemma och uppfostras i ett av dåtidens (?) förskräckliga foster/barnhem. Barnen hade noll och ingen kontakt med sina päron under den tiden. Struble´s hustru och tillika mamma till barnen: Maria, hade vad man förstår en stor delaktighet i hans karriär, men uppenbarligen inte  med mer empati och familjekänsla annat än att barnen fick lida för sina föräldrars övertygelse och  eventuella  streberlägggningar. Släktkrönikan som dokumentären handlar om, kan inte lämna någon oberörd. Gustav Struble hade en vad jag skulle vilja kalla för genuin barnatro. Hans övertygelse om Gud och allt däromkring hade försatt honom i ett livsslångt tillstånd av förälskelse och passion. Och han verkade lycklig. Han hade något jag ibland kan vara avundsjuk på hos speciellt övertygade människor. Fanatism är kanske skönt? 

Samtidigt som jag verkligen beundrar starkt när människor brinner för en, för sin sak, kan man ju inte annat än fundera på hur det är funtat när man är så egoistisk i sin frälsning (vad än det må vara) att andra, och i det här fallet: barn far illa. Dessutom blir det extrakänsligt när det handlar om religiös övertygelse.

Folk får tro på vad de vill. Gudar, stenar, änglar och sig själva. Fast i önskedokumentären vittnade fyra av Strubles avkommor om att de fick betala med själslig, social och andlig ohälsa. Som än idag, många, många år senare vätskade ögon och fick tårar att strila. Då är det inte okej.

Önskedokumentären om Gustav Struble i svtplay.se

I lördags var jag på utomhuskonsert och fick  där vittna om en helt annan passion. Också en slags religion. Funk. Där guden heter Stevie. En man i publiken blev alldeles till sig av musiken. Och fick det där över sig, som jag ibland avundas. Det där som gör att ingenting annat spelar någon roll. Han sken i bokstavlig mening så att han strålade. Och det fanns vare sig en enda nerv eller muskelcell som var stilla i hans kropp. Han upplevde med helheten av sin person. Han var i passion, men han blev dämpad. Hans sällskap skämdes. Och ville återsställa det behärskade i bänken. Sura miner. Och det är verkligen inte heller okej.