Sålänge jag kan minnas har min mamma varit specialist på att "spara" disk. Hon har aldrig stressats av att diskhon blir fylld. De sista åren jag bodde hemma hade vi det kämpigt just med hushållssysslorna. Vi fungerar nämligen precis tvärtemot varann. Jag vill röja direkt efter matlagning och tål inte riktigt om köksregionerna är röriga medan hon är cool och tar sig an bestyren när andan faller på. Så fort jag flyttade hemifrån accepterade jag hennes förhållningssätt. Jag insåg att människor är olika och att jag inte har någon rätt att sätta ribban för andras sätt att ta hand om sitt hem.

För några veckor sedan hade vi, på biståndsbedömarens initiativ, omsorgsmöte runt och delvis tillsammans med; tossiga morsan. Fotfolk, två stycken var närvarande. En av dem med all säkerhet handplockad för att sätta oss anhöriga på plats. En till synes självsäker matrona som framförde sina personliga åsikter som om de var något både vår mamma och vi barn var tvungna att efterfölja. Naturligtvis målade hon in sig i ett hörn. Att diskutera huruvida vår mamma låter mjökpaket och andra kylvaror stå på bänken tills det eventuellt blir otjänligt som föda kändes irrelevant i sammanhanget. Tossiga morsan får inte svamp eller glutenreaktion pga det. Mycket energi lades även på någon slags förhandling om när och hur ofta vår morsa "behöver" duscha. Diskussioner som är dömda att misslyckas från början. Mamma är ju inte vare sig omyndigförklarad eller hjärnskadad, hon "kan" avgöra sånt själv. Frågan är mer om personal "kan" handskas med demenssjuka så att de handleder dem dit de behöver, i detta fall in i duschen och inte minst för att "kunna" inspektera om de gamla har skavanker på kroppen som behöver ses över. Vi kom inte riktigt någon vart med den frågan. Däremot la matronan en del krut på att de "måste" diska åt tanten. Jag har upprepade gånger bett att de ska se över begreppet omsorg och konkretiserat andra insatser som tossiga morsan "faktiskt" behöver istället för disk och iordningsställande av smörgås. Det är snart det enda hon klarar av, medan hon inte klarar av ensamhet, kvällsångest, sophantering, gluten och identifikation av svampangrepp. Då fick vi veta att det var stört omöjligt att servera henne mat, ifall det inte fanns rena glas eller bestick. Tråden matronan drog i handlade inte om något annan än hennes egna personliga värderingar om hur ett hem ska skötas om och inte. Hon gjorde s.a.s bort sig när jag erbjöd att fylla skåp och lådor med nya bestick och glas. Det var inte lösningen tyckte hon. Disk skulle hållas undan.

När jag var hos mamma häromdagen var diskhon fylld. Jag tycker att hon är überlätt att styra upp:
 "Om du mamma tar hand om disken, så vattnar jag blommorna och röjer lite bland tidningarna sålänge, så fikar vi sen" - och hon gjorde det bums. Mamma gillar att diska och löddra med Yes:en och hon putsar hoar och bänken tills det blänker. Så även denna gång, men mitt i allt diskande när jag anlände för att fylla vattenkannandrog hon ner brallorna och sa: "vad ska vi göra med det här som gör ont då".

Återigen fann jag min mamma full med svampangrepp. Högt och lågt.