Ingen ånger, inga löften. Bara ett avslut.

Det ska bli skönt att sikta in sig på nåt nytt. Det förra var inget särskilt bra år. Jag har haft på tok för många motstånd under 2010. En ledsamt och tårfyllt år. Inga ångestfria veckor. Å andra sidan får drakar bara flyga i motvind. En del beslut och avslut har fattats. Tankar om framtidsvisioner har formulerats. Och kroppen har fått tillskott av östrogen. Det kan inte bli annat än bättre.

Mytomanin har eliminerats ur mitt liv. Jag ska sluta ha huvudansvaret för vår mamma. Om några veckor kör nya spännande LCHF-projekt igång. Jag har tackat ja till en timanställning som distrikta och f.o.m imorgon är jag butiksägare. År 2011 är riktigt välkommen.

Grått Nytt Hår !

 Lånad bild från Forever


Nya lass med tossiga morsans prylar har fortsatt idag. Och hon har utrustats med alldeles nya färggranna frottéhanddukar och badlakan. Alla hennes hygienpryttlar, böcker, smycken, fotografier och prydnadssaker är på plats. Och hon verkar verkligen tycka att det är både fint och bra med det nya. Fast samtidigt får man förstå, att hennes egen inställning är en slags prövotid. Vill hon inte vara kvar, så kommer vi att skjutsa hem henne igen.

När allt var på plats och kablarna fästade i vägg och golvlister kom personalen och bjöd in till nyårssupé. Det skulle serveras både rostbiff och kalkonbröst med potatisgratäng och ciderbubbel därtill. Vilken fart tanten fick. En ceriserosa scarf for om halsen och hon rusade in på toa.

Uttrycket när hon lika fort kom ut igen och skarpt ifrågasatte vart all hennes makeup hade tagit vägen, är obetalbar. Jag blev beordrad att inköpa både penna att måla ögonbryn med och rosa läppstift. Såklart att jag ska. Den här flytten kan i bästa fall återkalla en föredetta ganska fåfäng morsa.

Nu är tossiga morsan på plats. Inte precis där det finns klackskor, flotta hattar, färggranna drinkar och röd trutvalla. Fast där det finns hela två huskatter och tillomed en stor vänlig tjänstehund. Ett boende där de får hemlagad mat, bakar kakor, aktiveras och passas opp.

Och det blir nog bra. Bara hon får landa. Den lilla lägenheten är trevlig i sig och med hennes tillhörigheter blev den riktigt mysig. Hyresvärden har beviljat ett halvtomhalvt utrustat pentry, så när hon får eget vatten, kyl och diskbalja - så blir det nog ännu bättre.

Återstår gör rens och röj i det gamla boet. Nästa, men tackolov det sista dilemmat i att vara mamma till sin mamma. Har jag tänkt.

Det ringde nyss. En man av utländskt ursprung tolkade åt en av mina LCHF-kunder. Han var duktig på svenska och vårt samtal flöt på i mjuk samtalston. Så började vi nå slutklämmen och jag ställde en fråga om hur många av en viss vara som kunden önskade sig, varpå han försiktigt sa "vänta lite ska jag höra". 

Plötsligt startade vad jag uppfattade som värsta bråket. Att de skrek i munnen på varann är ett understatement. Det kändes förargligt. Jag visste inte alls hur jag skulle kunna vara behjälplig att släta över. Så kom han åter till luren och sa med samma mjuka samtalsmelodi som tidigare att: " vi tar en av den och en av den andra".

Det är skillnad på intonation och intonation.

Det är väl snart i ett par år som jag har önskat och velat runt en KitchenAid assistent. Jag behöver den inte för bakning eftersom här bakas så sällan, men man kan ju vilja mala kött och blanda & vispa andra ingredienser än deg. En av de större frågetecknen har varit vilken färg jag skulle välja. Min KitchenAid foodprocessor är i rostfritt, men en assistens fick gärna vara lackad i färg.


Så bestämde jag mig äntligen. Då kom nästa ilandsbekymmer. Vart den skulle inhandlas. Olika leverantörer har olika erbjudanden. Jag siktade in mig på Cervera - obs: numera SKIT-Cervera. De har i vinter ett erbjudande att om man blir medlem (genom att uppge hela sitt personnummer och sen dränkas i direktreklam), så skulle man få 15% på valfri vara. Femton procent på en KitchenAid är rätt mycket slantar. Plus att man i deras pågående KitchenAid-kampanj dels "får" en extra bunke i glas samt en kupong på 700kr att fritt handla tillbehör för. Najs.

Döm om min förvåning att man först var tvungen att invänta plastmedlemskortet (och det "kunde" ta tid) med posten innan rabatten gick att utnyttja. Deras kampanj kostar 4'995kr inkl extra bunke. Jag tänkte och tänkte och plötsligt stod jag där, mitt i julruschen och inköp av andra bosättningsprylar, och hörde mig själva säga: "så tar jag en vit KitchenAid oxå, om ni har hemma" trots att plastkortet inte anlänt. Expediten gjorde som jag mer och mer ofta upplever nuförtiden, dvs slår in i kassan och tar betalt INNAN själva servicen är utförd. Efter paketinslagning försvann hon in på lagret och kom tillbaka med en jättekartong på en vagn. Med brett och tillgjort leende började hon förklara hur det stod till med den där extrabunken i glas. Den var slut. MEN, den skulle jag få en signal om när lagret hade fyllts upp igen. Nejtack. Eller: N.E.J.T.A.C.K. Jag handlar inte för flera tusenlappar om varan inte är komplett. Expediten fick göra ett återköp. Mitt i julruschen.

Svalde sen förtreten. Tänkte att man ska försöka att vara positiv ändå. Och styrde kosan mot nästa Cervera. Inventerade den butiken. Såg en trave med kartonger innehållande glasbunkar. Tog en nummerlapp och inväntade min tur. Jodå, de hade KitchenAid på lager. Fast ingen vit. Drog mitt ärende och frågade om det självklara att jag kunde köpa maskinen i den andra butiken och få bunken i den här? Nähäj, så gick det verkligen inte till! Följdfrågan "Är inte Cervera en kedja?" ledde till att man tillkallade förstärkning (- jag ska inte vara elak men, det finns människor som är levande exempel på hur man INTE ska använda rouge och det är ju bra ifall man dels är osäker själv eller kanske behöver visa unga jäntor som är vilsna i sminkväskan) - som informerade att det MINSANN (!!!) var en P R E S E N T från just den här butiken till alla KitchenAid-köpare.

Jag ska inte ha nån, det är väl bara så.
Cervera=skit.

Har precis läst ut "Dyngkåt och hur helig som helst" av Mia Skäringer. En bok med samlade krönikor och blogginlägg. Avskalat, naket, ärligt, sorgligt, ångestfyllt, kärleksfullt och glatt med knivskarp humor. En bladvändare som tog slut alldeles för fort. Man känner igen sig. Hon har satt orden på pränt. Boken är så levande, så mitt i. Antagligen så mitt i som hon är själv. Ser att hennes föreställning med samma titel fortsätter under 2011. En slags mix av berättande, standup, sång och musik och med inslag av Tabita. Nåt att verkligen se fram emot. Jag ska se den.

Jag har fått så många julkort i år. Det är ju så att jag egentligen nästan hade slutat skriva själv, men i år sändes det även iväg en trave härifrån. Det går bra för postverket får man tro. Och förhoppningsvis känns det bra hos adressaterna när låddan blir fylld. Med internet kan man fylla mailboxarna till bredden. Tillomed med sånt som hörs och rör på sig. Utan porto. Ändå är det just portot man ska klicka på för att julkortet skall kunna öppnas på den aktiverade länken.

GOD JUL!

Julhälsning från mig till Dig

När morsan och jag återkom från visningen på "hemmet" i måndags så hade hennes matlåda anlänt och stod i rumstemperatur på köksbordet. Det var potatismos (såklart), julkorv och rödkål. Jag la upp på tallrik, värmde den och dukade lite trevligt. Så satte jag mig mittemot och började snacka medan jag hälsade välkommen. Hon gick lös kan man säga. Hon gillar rödkål - det är ju sött och gott. Fast lika fort blev det problem. Och gaddarna från undervåningen åkte ur. Hon klagade på att de bet henne. Och kändes för stora.  Så hade det varit "länge". Således både fysisk och psykisk ohälsa.

I onsdags ringde morsans distriktssköterska. Hon ville ställa en fråga, "om hon fick". Saken var den att tossiga morsan hade pratat med någon ur hemtjänsten - om det tilltänkta boendet. Var det sant?

Jag var SÅ neutral man nu kan vara i ett sånt läge. Det är den enda makten jag har. Att INTE ge dem den julglädjen att de ska få slippa min tossiga morsa inom kort. Kan de inte meddela mig att morsans tandproteser är en katastrof och därför hindrar till  anständiga måltider, så kan de typ: dra åt helvete.

Temat på Karlavagnen igår var nåt i stil med "transport runt jul". Någon ringde in och ondgjorde sig över tung trafik som rörde igång snörök och därmed trafikfara. Snörök är himla otäckt. Kvinnan som ringde var upprörd.

Nyss pratade de på lokalradion om att det nu utfärdats lite av ett körbud att ta sig från Motala och norröver. Sträckan till Askersund ansågs omöjlig pga halka och avkörd tradare.



Min storeman drar fram ett topptunnorfullt 24-metersekipage i 25mil idag. Med ett fordon som vare sig har däck eller bromsar som räcker till. Vid två tillfällen har hans transport stannat pga halka och uppförsbacke. Ena gången kom polisen till undsättning för dem - för de var ju en kolonn av flera såklart. Den andra gången fick han slita sönder nån slags teknik för att komma upp.

Och nu förstår jag.
De här tunga ekipagen måste axa innan uppförslut och backar. Och det krävs ibland att de gör omkörningar trots att övrig trafik kanske krypkör i 40km/h och väglaget egentligen inte tillåter. Det blir riskfyllt hur än de beter sig. Arma yrkestrafikanter.

Ringde nyss till tossiga morsan. Vi var ju och tittade på ett gruppboende för dementa häromdagen. I egenskap av timanställd  och för all del även föredetta fastanställd i kommunens äldrevård har jag rätt bred kännedom om flera, för att inte säga många äldreboenden i stan. Det finns ett och annat som jag absolut inte hade kunnat tänka mig att lämpa av min mamma vid. Och det finns flera som jag har lagt förslag på. Det boende som den tossiga blivit erbjuden var det mycket många år sedan jag besökte. Och det är inget ställde där de s.a.s känner till mig som yrkesperson.

På direkten, redan i entrén och foajén kände jag det. På somliga ställen möter man en doftvägg av urin och våta blöjor, av både gamla människor och gammalt damm. Av depression och arbetsleda. Av frånvaro och lättja. Här möttes vi av ljuset. Av välstädad och pysslad miljö. Av färger och arbetsglädje. Av människors röster, skratt och glam. Av uppstischade gummor som stod och väntade på någon transport. Av sann julstämning som inte hade gått över gränsen eller överpyntats med gammalt skräp. Vi möttes kort och gott med ett mycket varmt välkomnande.

Tossiga morsan reste upp sig. Hon babblade och fnittrade. Och hon klämde i med att flörta med en manlig personal som såg ut att gilla henne på direkten. På demensavdelningen blev vi i lungt och stilla mak förevisade hennes tilltänkta lilla lägenhet som låg på nedre botten med utsikt mot den stora innegården där det fanns både odlingslådor av kragpall, fruktträd, buskage, grill och dubbelcykel. Precis utanför det lilla fönstret i pentryt stod drivbänken. I korridoren hängde tätt av mastondonttavlor i korsstygnsteknik i färgpalettens alla nyanser och morsan visste inte till sig hur fina det var.

Dementa ska ha färg och form och här hade man punktmarkerat i hela miljön. Hela boendet kändes genomtänkt. Det var ombonat och pysslat och samtidigt luftigt. Det fanns låtsasöppenspis med varmluftsfläkt, det fanns storbildsteve, gungstol och det fanns tillomed en alldeles egen huskatt! Tossiga morsan blev salig förstås. Och katten han rullade sig och kurrade för henne.

I den ljusa och ombonade matsalen var det bestämda platser med vacker dukning och färgglatt porslin. Man hade varje vecka aktivitetsschema och denna vecka var det bland annat småkaksbakning på temat. Man erbjöd både sjukgymnast, tandvård, arbetsterapeut och trot eller ej: en tjänstehund för den som ville promenera, borsta eller bara klappa vovve.

Tossiga morsan återgick till katten hela tiden. Och han fortsatte att kurra. En annan liten gumma stirrade skarpt på henne och närmade sig så sakteliga. Medan jag pratade med personalen såg jag att gumman gick fram och lutade sig emot morsan. Och när vi sen kom ut i bilen fick jag höra. Gumman hade antagligen blivit svartsjuk. Och väst med vad jag förstod var en basstämma:

- Han är min, du röööör honom inte en gång till!

Så, nu tvekar tossiga morsan. Det är nämligen det enda hon minns av besöket. Katten och gumman. Eller "kärringen" som hon säger. Och hon är lessen. Såklart. Både att ta detta steg och att avvisas från att hysa kärlek till en katt, den enda kärlek hon eventuellt kan uppleva och ge, måste kännas förfärligt. Vi ska ta det försiktigt. Det måste bli så att hon flyttar dit. Trots allt.

Det hände igår kväll tror jag. Det var då suturer längst bak i övre tandraden släppte. Om jag skulle våga, skulle jag be någon annan våga sig in i mitt gap med en sax. Antagligen var den snurrad runt bakersta tanden. Och nu hänger den ner likt en snara med knut och så lång att jag tuggar på den. Äckligt är bara förnamnet.

Handlade en helt trave klappar på Akademibokhandeln idag. Personalen slog inte in, men erbjöd ett mycket välutrustat bord där man kunde slå in sina paket själv. Flera slags papper, wellpapp, olika färger på de ordentliga snörena, bra tejp, bra sax och dessutom stora fina sk adressetiketter. Jag blev såklart stående där en stund. En bekant dök upp och vi jobbade parallellt ett slag. Sen hände det som fick mig att fullständigt tappa hakan. När habegäret tog över till fullo.

En välbärgad kvinna i ~40årsåldern greppade rullen med de fina etiketterna och klippte av tre stycken som hon mumlade lite omkring. Jag noterade att det i påsen nog fanns tre paket. Så dök maken upp och hon uppmanade honom att även ta lite papper. Han tog så att de klarade sig kan vi säga. Så spårade hon själv ur fullständigt. Och tog mer och mer papper. Och lät rullen med etiketter rulla fritt. Så att hon har i några år alltså. Hon kunde inte lägga band på sig. Det blev som en mani. Är gratis gott eller?

Så har då sex sorters småkakor skapats. Ett hantverk som går igång av sig självt såhär års. Oftast till tonerna av bjällerklang och liknande. Ikväll till radions Karlavagn. Att LYSSNA på riktig radio är klart underskattat. De som läst mig i några år nu, vet att vi snackar sju sorter. Imorgon ska chokladbiskvierna se årets ljus.

Temat på radion ikväll var nånting i stil med hur man har det inför julen. Många underbara människor ringde och berättade om vad som gjorde dem glada eller hur de gladde andra. Bland annat en gubbe i Kumla som skulle "tomta" hos hela sju barnfamiljer på fredag. Inte kunde jag tro att han levde än. Vi hade nämligen en tomte i mitt barndoms Kumla, som vi inte alltid visste vem det var.
Så fanns det de som ringde och ondgjorde sig över all julstress. Att folk tar i för mycket. Att man missar att njuta av ledighet, storhelg och av varandra. Att föreställningsvärlden hos gemene man är skev. Att vi gör det vi tror att andra vill att vi ska göra.

Jag skrev faktiskt ett mail till programmet. Att jag är en av de där som gör allt å lite till. Inte skurar mattor och putsar koppar kanske, men gärna bakar och lagar. För att jag trivs i att skapa. För att jag älskar dofterna. För att det påminner mig om något harmoniskt. För att det är härligt att få bjuda och framförallt, för att den största lyckan är att ge. Det är anti-stress för mig.

Vem är det som har bestämt att taklampor som man köper inte ska kunna få sprida sitt ljus utan att passera en elektriker eller annan tekniksnubbe när de är nyinköpta? Vad är det för jävla dumheter att sälja lampor som inte är kompletta! Sånt gör mig galen. Och det har förstås hänt förr. Ingvars varuhus är ju experter på sånt, men de visar ju åtminstone eländet genom att i fulla korgar demonstrera att man måste köpa till sockerbitar och stickproppar. Att skylla på att vi har olika lösningar för elektricitet i olika länder är bara nonsens. Särskilt som de här lamporna jag beställt på webben och hämtat på posten idag, både är svenska och såldes från en fristående svensk inredningsbutik. 

Nu är inte jag vare sig elektriker eller tekniksnubbe. Jag är bara envis och full av jävlaranamma. Dessutom är jag utrustad med både massor av gamla bra-att-ha-saker, saxar, mejslar, tänger och kanske även lite äventyrsslystnad. Så - ny lyser de så fint i hallen ändå.

För fjorton dagar sedan beställde jag en "specialskinka" på ett lokalt charkuteri. Den beställdes helt enkelt för att man kunde få önska hur den skulle se ut. Jag är nämligen allergisk mot avlånga julskinkor. Min ska vara rund och trind och med ordentlig fettrand och sammanhängande svål. Att jag beställde den överhuvudtaget handlar om att jag inte heller tål alla tillsatser. Vare sig i djuren eller charkprodukterna. Detta var/är en ekologisk skinka från frigående och gräsbetande djur. I den mån grisar "får" böka och äta ute. Jag hämtade skinkan igår.

 Bild lånad från Recept.nu

Det var, som vi säger på närkingska: en riktigt rar julskinka. Alldeles rund och trind. Dock upptäckte jag inte resten förrän efter hemkomst. Den var mager och slamsorna som skulle föreställa svål var ett hån. Man ska inte uppmuntra att "få ta upp beställning" om man inte efterlever det. Så idag fick skinkan följa med tillbaka. Charkmannen tyckte att det var förargligt. Han blev annars lika glad som mig för den vackra formen, men höll med om att resten var trist. Särskilt efter att ha läst min beställning där det tydligt beskrevs både fett och svål. Snopet nog erbjöd han en ny, det förväntade jag mig inte - färskvaror brukar det inte vara bytesrätt på. Så djupdök han i sina julskinkeförråd och hittade det ultimata exemplaret.

Slutet gott allting gott?
Nope, någon smockade till mig rätt över truten kan man säga. I symbolisk mening.
Då jag skulle rulla ner i garaget och öppna porten med mitt låskort vid hemkomst, så var det borta. Kanske har det hoppat ur fickan på charketuriparkeringen. Enligt hyresvärden går det fint att få ett nytt. Till ett självkostnadspris av 450kr.

Tig min mun så får du socker...

Undrar vad det ska bli för slags dag idag. Det är så mörkt. Har i full belysning varit uppe i en timma och ingenstans syns en ljusning. Grå grå grå. Fast det handlar nog bara om karma. Hörde på radion att människor i ett av stans bostadsområden ringt ner bovärden för att de inte hade kunnat sova inatt. Snöröjarna väsnades. Okej. Det kanske vore bättre om snöröjningen sköttes under dagtid, så kunde ju trafiken stocka sig hejvilt. Och folk fick vardagsmotion i kubik för att både få fram sina bilar och sig själva. Då skulle de nog sova gott om natten. Kvällstidningarna skriver ju KAOS med den breda penseln på varje löp. Jag undrar "när" blir det egentligen snökaos?

Tossiga morsan har tagit till sig kaoset. Vi ska åka på bostadsinventering nu på förmiddan, men hon kan inte koncentrera sig på överenskommelsen att göra sina morgontoalett och klä sig. För hon undrar hur jag ska ta mig fram med bilen i detta snökaos. Jag själv undrar mer om det ska ljusna idag. Karma.

Rotar och rensar bland gamla papper och framförallt bland alla kassar och lådor jag har släpat hem ifrån jobbet i samband med mitt avslut. Det mesta är förstås med medicinsk anknytning och får arkiveras tills dess jag flyttar in i en ny sån miljö. Fast det är även en del näpna dokument. Sånt som jag har dragit runt under åren. För att det har varit svårt att skiljas ifrån. Som nedanstående:

Desiderate  
Vandra lugnt i brådskan och larmet – minns vilken frid som kan finnas i tystnaden. Lev i sämja med andra människor, så långt det är möjligt utan att förneka dig själv. Hävda din sanning lugnt och högt, lyssna också till vad andra säger, även dårar och ignoranter har sin berättelse. Om du jämför dig med andra, kan du bli bitter eller inbilsk, ty det kommer alltid finnas någon som är bättre eller sämre än du. Undvik de högljudda och aggressiva, ty de är en plåga för själen. Gläds åt det du uppnått och åt de planer du gör upp. Gör det du gör med hjärtat, hur oansenligt ditt arbete än är, när lyckan skiftar är det ett beständigt värde. Var försiktig i dina företag, ty världen är full av svek. Men låt inte detta skymma den sanna dygden, många strävar efter höga ideal och livet är fullt av hjältemod. Var dig själv och trotsa framför allt inte känslan: var inte cynisk inför kärleken, ty i jämförelse med all strävhet, kyla och alla besvikelser är hon evig som gräset. Mottag sorglöst vad åldern bär med sig, uppge utan bitterhet ungdomens attribut. Utveckla din själsstyrka, så att den kan bli ett värn vid en plötslig olycka. Men plågas inte av fantasifoster. Mycken ängslan föds ur ensamhet och leda. Behåll en sund disciplin men var mild mot dig själv. Du är ett barn av världsalltet, liksom stjärnorna och träden har du rätt att vara här, oavsett om det står klart för dig eller ej. Betvivla inte att världsalltet är sådant som det borde vara. Förbli således i fred med Gud, vad du än tror om hans existens, vad du än upptas av och vad du än åstundar. I gatularmet, i livets förvirring, förbli i fred med din själ. Med all sin förljugenhet, sin möda och sina skingrande drömmar är denna värld alltjämt härlig. Var aktsam, försök vara lycklig. 

Texten är funnen i en gammal kyrka i Baltimore och är daterad 1692     

Kristoffer Appelquist. Han är min kille. Så som han får mig att skratta. Rå, sarkastisk, kvicktänkt och smart. Han bloggar oxå. Fast det är via Twitter "Appelstoffe" som han håller min kärlek vid liv. Kan inte riktigt vara utan hans tydligheter. Som imorse, svårt fyllesjuk: "En i juicen. En i kaffet. Smular en över filen. Kör treo på allt nu"

I år har jag fått en ny julfavvoplatta - Winterland med Sarah Dawn Finer. En skiva som egentligen inte är en ren julplatta på det viset. En platta som för mig säkert passar alla dagar hela året. Annars kan man förstås se den så som den omkrivs; som en vinterskiva. Verkligen som specialgjord för hennes souliga/jazziga stämma trots att flera inslag inte alls är "hennes" utan precis lika kopierade som många andra stjärnor ger ut till jul. Det är bara det att så få klär i dem.  Sarah bär upp dem och jag njuter av varje spår.



Inte nog med det. Jag tycker att hon är så jäkla snygg, intressant och sexig förutom att jag får uppfattningen att hon är en grundmurat snäll och glad person. Kombon gör att jag inte kan lyssna mig mätt. Fem av fem alltså.

Igår förmiddag ringde en  tjej från kommunen för att erbjuda ett anpassat bo för vår tossiga morsa. Oavsett, kände jag spontant att får lov att bli så. Eftersom jag i många år extraknäckt inom kommunens äldrevård så känner jag till många boenden. Just detta tror jag är helt okej. Det enda som skulle avskräcka är om avdelningens boende är så borta i sina demenssjukdomar att det blir en förnedring för morsan.

Just igår hade jag inte kraft att lägga fram det för morsan, men min syster fick veta och hon kunde informera att morsan varit ivrig på tråden med både henne och storebror de senaste dagarna. Och att hon dels hade varit ledsen, men också hyggligt klar i knoppen. Jag bestämde mig att lägga fram det idag. Så jag ringde för en stund sen. I stort hopp om god dialog.

- Hej mamma, det är Maria.

- Jaha, hejdu.

- Vad gör du?

- Ingenting.

- Har du ätit lunch?

- Nej, inte än.

- Har maten inte kommit än?

- Jo den är här, men vi har inte börjat äta än.

- Så personalen är hos dig?

- Ja.

- Har hon lagt upp på tallrik och det är dags att börja kanske?

- Ja.

- Då kan du väl ringa mig sen.

- Jaha...

- Ja, eller så kan jag ringa dig...

- Vem är du då?

I mina gömmer finns sedan en tid tillbaka en ansenlig mängd julklappar. Sånt som jag köper i förbifarten för att jag snappat upp vad de mina önskar sig eller behöver. Precis som det brukar. Jag gillar att överraska och är kanske ibland lika glad som givare. Hemlighetsmakeriet och pysslet omkring klapparna triggar mig länge. Fällde en kommentar häromdagen som jag imorse fick böta för. Det bittra i upprepningen att ingen frågar mig vad jag önskar. Det var lillebror som ringde i gryningen. Han ville veta hur min önskelista såg ut. Så jäkla snopet! Jag kunde knappt säga nåt enda. Han fick föreslå själv.

Chansar vilt fastän det ännu inte är färdigt.

Ett kuligt juligt kryss.

Tänkte redan imorse när jag lämnade Ftv att jag "måste" visa tandläkaren min uppskattning. Hon är makalöst empatisk, glad, positiv, rolig och lättsam förutom proffsig, lätt på handen, uppmärksam, fobikunnig, snabb och konkret. Jag funkar inte om man tvekar det allra minsta. Det är då jag tar över. Eller ångesten får fart. Inte en enda gång har jag varit rädd med "min Maria". Och det var ju så vi träffades. På en jourtid där hon var placerad en julhelg och jag kom med allt mitt trasiga - SÅ trasigt är det inte, men det är samma tre tänder jag kämpat med i flera år. Det visade sig att hon var specialutbildad just på knepiga ärenden och egentligen hade uppdrag som klinikchef på ett helt annat ställe. Dit fick jag komma och snart finns det inte ett spår av trassligheterna i min tandstatus. Förhörde mig i receptionen imorse, om hennes närvaro i nästa vecka. Tänkte på nåt julgott eller julvackert som jag vill förära henne med.



Nu har jag tänkt hela dagen. Och bestämt mig för annat. Det är ju så att hon verkligen gjort allt så grundligt som det bara gick. Och på så vis "faktiskt" ordnat  (via specialkliniken och förtroendetandläkaren på FK) och fått mig beviljat ett högkostnadsskydd under ett helt år. Jag har, när jag passerade en viss gräns (10'000?)  fått allt jobb de gjort, för halva kostnaden. När jag nu försöker mig på ett överslag visar det sig att jag nog totalt har sparat drygt tio lakan. Förutom tandhälsa.

Så blev jag så jäkla imponerad av hennes ödmjukhet idag. Hela den gångna veckan har jag haft en förkylning och framförallt en hosta som nästan tagit kål på både mig och hela mitt kvarter. Hon hörde min heshet och hosta när jag anlände och ville att "vi skulle tänka efter" vad som var bäst i ett sådant läge. Jag var ju förvarnad om snytförbud och frågade naturligtvis lite omkring det. Då bad hon om en sekund för att rådgöra med sin kollega. Sånt vill jag lova, kostar på för (alldeles för) många auktoriteter, men inte för henne inte.

Det räcker inte med nåt julgott eller julvackert. Återbesök för stygntagning är i nyårsveckan. Antar att det då passar med bubbel och kanske lite att bita i. Löjrom är så gott. Det är hon banne mig värd, hon är ju etta på min lista!



 

Denna ljuvliga har precis blivit min. Årets bästa julklapp såhär långt. Från mig själv. Roberts Radio. En retrohistoria från 50-talet med träkabinett och hölje av mingrönt läder. Förvånansvärt bra ljud får jag säga. Och nätadapter. Fast vill man ha den med sig på utflykt sväljer den fyra batterier för att förhöja stämningen. Jag är kär. Har trånat länge. Och nu gick det inte att stå emot längre.

Idag håller jag käften. Lovar. Gjorde en förfärligt äcklig operation hos tandlläkaren imorse. Förstod först när de klädde in både mig och sig själva i grönt. Och plastade in alla instrument, lampor och övriga beröringsytor att vi snackade O P E R A T I O N på riktigt.

De öppnade "ett fönster" i tandköttets övervåning och avlägsnade en rot i tandbenet. Ett gräv & borrarbete som hette duga. Lovar det också. Under stundom höll de för min näsa och jag fick göra sk valsalvaövning för att de skulle veta "om" de hade perforerat in i sinus eller ej. Sånt vill man inte riktigt veta kände jag.

Fast det gick bra tycker jag. Med musik, idag radiokanalen Vinyl107, i öronen gick det att bli hyggligt avledd. Nånstans mitt i behandlingen anropade tandläkaren min närvaro för att informera om vad de hade gjort, hur det såg ut och vad som sen skulle komma, men jag avtackade mig. Ville inte ligga där och få en bild av slaktbänken i min egen trut.

Nu står jag på tre veckors snytförbud. Det får liksom inte backa snor ner i tomrummet. Eller nåt annat gojs från tandbenet upp i bihålorna.  Om tre månader ska kroppen ha tillverkat ny benvävnad som utfyllnad. Jag ska de närmsta dagarna käka "alvepren" och undvika att tugga på vänster sida. Om tio dagar plockas stygnen.

Jag håller "faktiskt" inte käften pga smärta eller annat kroppsligt obehag. Det är bara så svårt att prata med tamponger i munnen.

Det har berättats för mig, att ett flickebarn tydligen hade tagit upp beställning på två Dvd-filmer när hon knackade dörr och sålde sk "Jultidningar" hemma på tossiga morsans adress i höstas. Filmerna betingade ett pris av 199kr/st. Leverans skedde den gångna veckan, men den tossiga blånekade. Förstås. Hur skulle hon kunna minnas.



Flickebarnet hämtade sin far. Som spårade ur. Och skällde som en vilde på den tossiga. Någon från hemtjänsten kom till undsättning - ljudvolymen i trapphuset visade vägen. Fast det var inte helt lätt vad jag förstod. För min morsa vill under inga omständigheter veta av att hon är "glömsk". Så hon skällde ikapp. Och flickebarnets uppretade far kom i ett låst läge. Inte kan en novis förstå att dementa "kan" gå loss på det viset som skedde.

Själv förstår jag nu mycket väl varför jag fick en sirapsflaska kastad på mig. Jultidningsleveransen var alltså samma dag som jag själv utsattes för "vilda diskussioner". Önskvärt hade det förstås varit att "vittnet" hade meddelat mig själv och på direkten. Nu fick jag veta detta som en by-the-way-info när jag pratade med en överordnad igår. Undrar när jag ska sluta att förvånas.

Idag var det verkligen plättlätt!


 
Bloggat långt innan sista låt
blivit spelad. Tummen ner alltså,
när det är SÅ förutsägbart.

 

Ikväll är det dags. För årligt inslag av lutfisk för fyra systrar hemma hos mig. I veckor har jag stått med soda och lut upp till knäna. Den ser ut att bli fin. Nä, den tiden är över. Mina minnen från egenlutad långa är traumatisk - jag kunde ha fått kallbrand på kuppen. Och vilken ovarierad kost jag och min dåvarande familj fick den tiden. Det var lutfisk på menyn veckans alla dagar i månader. Typ.

Nu är det nästan exotiskt. Jag kan ju inte variera mig så mycket och vi har förresten gemensamt bestämt hur
våra middagar ska se ut hos varandra. De ska inte rubbas. Samtidigt är det ju inte förbjudet med försök att hotta upp vad vi vill bjuda på. Så i år växlar jag med tillbehören en aning. Det ska få bli en norsk påhälsning. Jag lärde mig "det enda och rätta sättet att inmundiga lutfisk" i Oslo för några veckor sedan. Vinet till blir detsamma som ifjol. Både sött vitt och rött tungt. Och så blir det traditionellt för säkerhets skull. Så vi inte behöver känna oss snuvade på konfekten.

Entrén och saluten blir ungefär som alltid. Framförallt saluten - det har vi bestämt - vinkokta kryddfikon med iskall vispad kardemummacremefraiche. Tänk hur nånting kan smaka så gott att man blir beredd att begå kriminella handlingar för att få uppleva det igen. Alla vi fyra tycker åtminstone det. Recept finns i "LCHF-Kokbok till fest".

Tog med min lilla grannfru 87år på utflykt till megaköpcentrat häromdagen. Hon är en riktigt liten pärla som jag gillar mycket. Och när jag fick höra att hon inte hade varit där på tio år var det ingen tvekan. Jag ville verkligen ha henne med mig. Vi fikade såklart. Hon bjöd och jag såg att hon mådde bra av det. Förstår hur hon kände, det är gott att få ge, kanske större än att få.

Jag gillar att prata med livserfarna människor. Och jag tycker att det är härligt att få berättat för mig om en tid som var. Lilla grannfrun som är i skallen som det värst renade och kristallklara vatten påpekar ändå ibland att det kan vara svårt att minnas det nya medan det gamla sitter som gjutet.

Medan vi fikade pratade hon om kläder. Hon är minsann en liten fashionista och har alltid varit säger hon. Jag gillar att hon stegar iväg upp på stan och shoppar loss i kreationer på boutiquerna. Det är en tjej som verkligen tagit till sig och lever efter att hon inte kommer att ha några fickor på sista stassen. Hon lever på det vis hon vill medan hon kan.



Så berättade hon om sin första tjänst. Som hembiträde i flott kvarter hos högt uppsatta människor i storstan. Och om sin flytt från bystan till modekvarteren. Och om söndagspromenaderna tillsammans med blyga väninnan. Det var under kriget 1943 som hon förälskade sig i en arméinspirerad ullkappa. Den fanns i en märkvärdigt fin butik på Biblioteksgatan. Och den satt som gjuten förstås.

Hennes far hade påpekat när hon for hemifrån att aldrig köpa nånting som hon inte hade råd med. Hon hade verkligen inte råd med den underbara kappan. Att skiljas ifrån den var heller inte möjligt. På den tiden fick man inte sina inköp i kassar och påsar utan de slogs in i kartonger. Sådär fina kartonger med låda och lock. Bara den tanken; att få köpa sig den allra finaste kappa hon nånsin sett och sen få bära hem den i den fina kartongen kändes som det största hon i så fall skulle ha varit med om, men hon hade som sagt inte råd...

Tills blyga väninnan föreslog dåtidens kredit. Man kunde, när slantarna inte täckte få delbetala kläder två eller tre gånger. Hon tog mod till sig och frågade. Affärsinnehavaren förhörde sig om alla detaljer inklusive arbetsgivaren, lön och meriter. Så fick hon då mot alla odds köpa den fina kappan.

Vad hon då inte visste, 20år gammal och som en kalv på grönbete var att det är stor skillnad på skit och pannkaka. Köpte man sig en flott och förhållandevis dyr arméinspirerad ullkappa i fashionabel butik i huvudstan på avbetalning - då fick man ingen kartong - då slogs den in i brunpapper och papperssnöre!

Att butiksinnehavaren sen hade ringt fina frun som med sträng blick mötte det unga hembiträdet på trappen när hon kom tillbaks från sin shoppingrunda med brunpapperspaket under armen är en annan historia...

Vet inte om jag har nämnt det, men våra kokböcker har i en sammanfattad variant blivit översatt på norska. Man har klippt fritt och valt rätter som passar bäst i de norska folkhemmen. Det tycks vara uppskattat - vi ligger toppetta på norska motsvarigheten till adlibris: Capris.no

Jodå, jag står med som författare på och i boken så som det ju är, och det syns också på omslaget. Att det sen inte verkar så när man presenterar den gör mig inte så mycket. Eller, för att jag har vant mig vid att mycket i ljuset är "konstigt". Eller kanske är det så att jag inte själv är så ljushungrig som andra tycker att jag ska vara. Hursom tycker jag att den här topprankningen är mycket kul. En ny arena och nya utmaningar.

Hade ett par unga damer och deras mamma här. Flickorna dansade och rörde sig till Kinect och generades både av att vi titttade på och att äventyrsspelet fotade dem när de var som mest aktiva. Det är nästan som en sjukdom hos ~femtonåringar, att de är så upptagna av att tro att alla andra också är upptagna av dem. Sen åt vi. Och de höll tillgodo medan unset av blygsamhet släppte. Är man i den åldern kan man prata om sin världsuppfattning på både ut och inandning. Är man tvillingar blir det i stereo. Sött så att det förslår.

Sen fick vi efterrätt. Olika fruktbitar som doppades i chokladfondue gjord på vit choklad och grädde. Den hade för att charma dessa prinsessor färgats rosa vilket uppskattades mycket. Och själv uppskattade jag lika mycket att de njöt och mumsade i sig. Som om jag inte riktigt skulle förstå det, fälldes raka omdömesrör:

- Det här var så gott att det vore värt att kräkas upp för att kunna tugga i sig en gång till...

För ett par veckor sedan köpte jag en ny grej (?) till mitt xBox 360. Vet att den heter Kinect, men kan inte ordentligt förklara annat än vad det går ut på. Spelet som följde med har lillebror och jag tillsammans roats oss med, ett äventyrsspel som kräver att man är på allerten. Jo, Kinect är ju ett tevespel som går ut på att man använder hela kroppen. Den nya eran för det digitala folket. Att sluta nörda och börja aktivera sig. Man har inte ens en handkontroll utan för att få igång menyerna måste man vifta och vinka. Och i varje spel är man uppe på benen. Slut är tiden att sitta blick still förutom med tummarna.

Sen köpte jag till ett dansspel. Det triggar min "storeman" att vilja hänga hemma hos morsan om kvällarna. Fast nu! - nu har morsan själv blivit addicted. I Biggest Looser. En kamera återger mig och min aktivitet i bild och jag får tillsägelse av tränarna om jag inte gör rätt, om jag segar, om jag är duktig och när jag bara måste orka lite till. Jag har alltså via teven och animerade tränare en egen fettcamp hemma på vardagsrumsmattan. Och det är kul. Jättekul!

Pratade med en kille från Vietnam idag. Han har varit i Sverige i tre år och jag berömde hans svenska. Han pratar fantastiskt med tanke på den korta språktiden och kanske framförallt med tanke på hur himla svårt det ju många gånger är för sydostasiater att säga R. Han berättade då att han inte gjorde annat än tränade på att "darra med tungan" och för att få fram R, hela första året. Jämt när han läste så läste han alla R högt och så fort han var ensam tog han tillfällen i akt att ljuda högt. Tills hans pappa (som jag för övrigt fick veta säger sådär "lis istället för ris" enligt grabben) en gång slet upp dörren och själv högljutt undrade: "vad skriker du för, var har du ont!?"

Eftersom jag bor på ett hörn med fönster åt tre håll kan man tänka sig att det blir extra dragigt och kallt här. Fast inne hos min granne som dels är äldre äldre och kanske har en matchvikt på femtio pannor har termometern knappt uppnått 19grader den gångna helgen. Och hon bor ju mitt i huskroppen. Dessutom blev det till slut stört omöjligt att få hett vatten ur kranarna. Att frysa är det värsta jag vet. Och det gör jag, så att säga ändå på vintern. Min lilla grannfru har sett ut att gå ner för räkning. Jag blev orolig av det och jag blev definitivt orolig av att vantrivas så hemma. Man gör liksom inget annat än väntar på att den - iskylan - ska ge sig. Och det fick hyresvärden veta via ett mail. Det mest syrliga mail jag nånsin skrivit tror jag.



Det har nu ringts in ett svar från dem till min svarare. Att "någon värmecentral" har gått sönder. Och att de nu när det blev måndag, "skulle ta sig an det under dagen". Men tack!! Har man vetat och väntat på vardag? Känns som ett läge att gå med i Hyresgästföreningen. Det är ju inte precis gratis att bo här.

1. När gick du upp idag?
Minns inte precis, men nånstans strax före halv nio.
2. Diamanter eller pärlor?
Måste man välja?
3. Senaste filmen du såg på bio?
- I rymden finns inga känslor -
4. FavoritTV-program?
Vad blir det för mat / Halvåttahosmig
5. Vad åt du till frukost?
Vad säger att jag åt frukost?
6. Vad är ditt andra namn?
Magdalena
7. Din favoritmat?
Kroppkakor och entrecote men helst inte samtidigt.
8. Vilken mat gillar du inte?
Blodpudding och Calamares.
9. Favoritchips?
Ostkrokar om det räknas till "chips".
10. Vilken är din favorit-CD för tillfället?
Sarah Dawn-Finer sjunger vackert på sin "Winterland".
11. Vilken bil kör du?
Fullutrustad Volvo V50 T5
12. Favoritmacka?
Mamma bakade goda limpor till jul förr... annars är jag inte så kompatibel med mackor alls nuförtiden.
13. Mänskliga karaktärsdrag du bara inte kan med?
Snobberi alla kategorier.
14. Vilka är dina favoritkläder?
Morgonrocken den fluffiga.
15. Om du fick åka vart du ville på semester?
Borneo.
16. Favoritklädmärke?
Gabor på tassarna.
17. Försvann?
Ungdomen
18. Favorittid på dagen?
Fm
19. Var är du född?
Örebro BB
20. Vilken är din favoritsport att se på?
... hmm...
21. Coca Cola eller Pepsi?
Bubblat vatten.
22. Fotboll eller ishockey?
Fotboll om jag är tvungen.
23. Är du en morronmänniska eller nattuggla?
Nattuggla.
24. Pedikyr eller manikyr?
Manikyr.
25. Några spännande nyheter att berätta för oss?
För all del, men inte precis här och nu.
26. Vad ville du bli när du var liten?
Bonde, Polis eller barnmorska.
27. Bästa barndomsminnet?
Pingsthelgerna innebär starka minnen. Då det var "Barnens dag" och vi fick nya kläder inkl nya vita knästrumpor.
28. Varit i Afrika?
Javisst, Tunisien ligger i Afrika.
29. Nånsin rullat in någon i toapapper?
Verkligen inte.
30. Varit med om en bilolycka?
Jag körde själv när jag mosade min första bil. I det årets första halka och med ett körkort inte äldre än 1,5 månad. Avbetalningen på Amazonen fick fortsätta fastän den dog.
31. Favoritdag i veckan?
Fredagar brukar kännas fria.
32. Favoritrestaurant?
Har nog ingen.
33. Favoritblommor?
Ranunkler, rosor och orkidéer.
34. Är du kär?
Önskar att jag vore.
35. Favorit-snabbmatsrestaurant?
Que?
36. Äger du en cykel?
Ja och den äger mig.
37. Vem fick du senaste mailet från?
Nån jag inte känner, men som gjorde mig så glad.
38. Vilken affär skulle du välja att utöka ditt kreditkort?
Jag har inga kreditkort och ämnar aldrig mer skaffa nåt.
39. Läggdags?
Ja-a, är det här aldrig klart nångång!?
40. Senaste personen du delade en middag med?
Det var inte mindre än 80 personer i fredags.
41. Vad lyssnar du till just nu?
Scott Hamilton heter han visst. Finstämmig jul-jazz på saxofon och piano.
42. Favoritfärg?
Vitt.
43. Hur många tatueringar har du?
En.
44. Vad jobbar du med?
Är mitt emellan jobb. Frilansar säger vi då.
45. Favoritträning?
Gillar Vib-träning och just precis nu rörelse till Kinect.
46. Har du några djur?
Min kära vän katten Lakrits.
47. Vad önskar du dig?
Kärlek.
48. Ringsignal på mobilen?
Became mucho med Luis Miquel.

Lördagshäpp!

Har roddat i ärendet purékost. Naturligtvis är det ingen enkel sak. Framförallt inte som det förnekas och därmed insinueras att det är jag som ljuger. Tackolov tog jag kontaktvägen förbi centralköket och fick av dem veta precis vad jag behövde. I måndags stod det stuvade makaroner och stekt falukorv på matsedeln. Det var då tossiga morsans matlåda till bredden var fylld med potatismos och en rosa oidentifierbar sörja. Kökspersonalen berättade att de inte mixar makaroner utan dessa dagar får brukarna mos och på frågan hur korven ser ut i puréform var svaret "en rosa röra".

Jag var nyfiken på vem som ordinerar specialkost. Idag fick jag veta att det är "gruppen" som gör beställningarna. Alltså allt ifrån undersköterskor till vårdbiträden och självlärda. Och det registreras ingenstans. I alla fall inte om man väljer bort den detaljen. Undersköterskan jag vidtalade gick i försvar så fort hon hörde mitt namn och påstod att min mamma inte har purékost utan "glutenmos". Tre gånger. När jag påpekade att potatis ju är en helt glutenfri produkt i sin naturliga form så ändrade hon sin information till att morsan får mos för att hon inte tycker om potatis i fast form. Jaså?

Annat jag fick veta av köket var att de aldrig packat en låda med glutenfri kost till tossiga morsans område. Däremot hade de haft sufflékost där ett tag. Sufflé är samma som jag kallar puré.

I två dagar har tossiga morsan hyllat maten. Stekt spätta & Kalops och till detta kokt härlig potatis. Tror jag det. Det är gött att tugga när man har tänder.

Oavsett vem av oss som nu ljuger (INTE jag) vill Dsk informera Enhetschefen utifrån att ju tossiga morsan varit utan tänder i flera veckor. Hon har hemtjänstbesök minst tre gånger om dagen och det borde inte behövas någon specialutbildning hos omvårdnadspersonal för att upptäcka det som ett ADL-problem hos en enskild. Dsk planerade prata med Enh-chefen kommande måndag. Det välkomnade jag, men flikade in lite som en extrabonus att innan dess är förutom köket och Anhörigcentrum som redan blivit kontaktade, även ett offentligt klagomål via webformulär som diarieförs hos kommunen gjord. Samt att jag imorgon kommer att informera både Områdeschefen och Förvaltningschefen.

Just där borde det ligga ett svar. I heriarkin. Vilken jäkla stege för att sköta om gamla människor och ändå inte ro det iland. Jag förutsätter att det är STOR skillnad i både lön, arbetstider, privilegier, uppmärksamhet, belastning och feedback mellan överst och underst. Inte konstigt att man tar egna beslut ibland...

Tog en tur till gubbdagis. Skulle "bara" inhandla en liten klapp till tossiga morsan. Så blev det en till mig själv oxå. Konstigt va. Nu har den jobbat så fint och till belåtenhet länge här. Jag är alltid nojjig på det jag slänger i pappersåtervinningen, men sedan stora gossebarnet körde hushållssopor är det inte lättare precis. På tippen flyger det omkring sånt som "kan" innehålla mitt namn. Och jag vill definitivt inte bli en allmän egendom.


Jag köpte en utan själva hinken. Min papperskorg är snyggare än så. Och själva malmaskinen är färlängningsbar så att den kan vila på vilket embar man vill. För 149kr. Som hittat ju! Och nu är jag nog så nära NN man "kan" komma i sitt hushåll.

Vem har bestämt, eller vem har beställt; minus 17 utomhusgrader? Det är omänskligt. Särskilt som det samtidigt snöar och alltså är fuktigt. Den kylan tränger in som ingen annan. Så att det gör ont. Kylan liksom svider i skinnet. Och det blir motigt att röra sig. Jag var ute ett slag och trots hett thé, raggsockor och fleecejacka inomhus fryser jag ännu, en timma senare. Burr! Måste ut igen om ett par timmar. Förstår just nu inte alls hur det ska gå till.

Det har varit väldigt lite tomtar i den här bloggen i höst. Jag har vare sig budat på, eller köpt en enda. Kanske för att jag inte har hunnit. Kanske för att min samling känns komplett. Vet inte ännu. Måste kanske checka av Tradera innan beslut fattas ordentligt.



Men, jag har ju blivit hårt uppvaktad i samband med avslutet på min tjänst. Bland mycket annat har ett äldreboende där jag antagligen varit populär , salat ihop ett stort presentkort hos Cervera. Det fick mig att direkt stega iväg och inköpa årets Rolf Berg-tomte. Tänk, varje år framöver kommer jag att tänka på sötnosarna som gjorde mig så glad. Som på ett vis fyllde min önskan. Som uppvaktade som om de hade läst min önskelista.