Tog med min lilla grannfru 87år på utflykt till megaköpcentrat häromdagen. Hon är en riktigt liten pärla som jag gillar mycket. Och när jag fick höra att hon inte hade varit där på tio år var det ingen tvekan. Jag ville verkligen ha henne med mig. Vi fikade såklart. Hon bjöd och jag såg att hon mådde bra av det. Förstår hur hon kände, det är gott att få ge, kanske större än att få.

Jag gillar att prata med livserfarna människor. Och jag tycker att det är härligt att få berättat för mig om en tid som var. Lilla grannfrun som är i skallen som det värst renade och kristallklara vatten påpekar ändå ibland att det kan vara svårt att minnas det nya medan det gamla sitter som gjutet.

Medan vi fikade pratade hon om kläder. Hon är minsann en liten fashionista och har alltid varit säger hon. Jag gillar att hon stegar iväg upp på stan och shoppar loss i kreationer på boutiquerna. Det är en tjej som verkligen tagit till sig och lever efter att hon inte kommer att ha några fickor på sista stassen. Hon lever på det vis hon vill medan hon kan.



Så berättade hon om sin första tjänst. Som hembiträde i flott kvarter hos högt uppsatta människor i storstan. Och om sin flytt från bystan till modekvarteren. Och om söndagspromenaderna tillsammans med blyga väninnan. Det var under kriget 1943 som hon förälskade sig i en arméinspirerad ullkappa. Den fanns i en märkvärdigt fin butik på Biblioteksgatan. Och den satt som gjuten förstås.

Hennes far hade påpekat när hon for hemifrån att aldrig köpa nånting som hon inte hade råd med. Hon hade verkligen inte råd med den underbara kappan. Att skiljas ifrån den var heller inte möjligt. På den tiden fick man inte sina inköp i kassar och påsar utan de slogs in i kartonger. Sådär fina kartonger med låda och lock. Bara den tanken; att få köpa sig den allra finaste kappa hon nånsin sett och sen få bära hem den i den fina kartongen kändes som det största hon i så fall skulle ha varit med om, men hon hade som sagt inte råd...

Tills blyga väninnan föreslog dåtidens kredit. Man kunde, när slantarna inte täckte få delbetala kläder två eller tre gånger. Hon tog mod till sig och frågade. Affärsinnehavaren förhörde sig om alla detaljer inklusive arbetsgivaren, lön och meriter. Så fick hon då mot alla odds köpa den fina kappan.

Vad hon då inte visste, 20år gammal och som en kalv på grönbete var att det är stor skillnad på skit och pannkaka. Köpte man sig en flott och förhållandevis dyr arméinspirerad ullkappa i fashionabel butik i huvudstan på avbetalning - då fick man ingen kartong - då slogs den in i brunpapper och papperssnöre!

Att butiksinnehavaren sen hade ringt fina frun som med sträng blick mötte det unga hembiträdet på trappen när hon kom tillbaks från sin shoppingrunda med brunpapperspaket under armen är en annan historia...