Ikväll är det dags. För årligt inslag av lutfisk för fyra systrar hemma hos mig. I veckor har jag stått med soda och lut upp till knäna. Den ser ut att bli fin. Nä, den tiden är över. Mina minnen från egenlutad långa är traumatisk - jag kunde ha fått kallbrand på kuppen. Och vilken ovarierad kost jag och min dåvarande familj fick den tiden. Det var lutfisk på menyn veckans alla dagar i månader. Typ.

Nu är det nästan exotiskt. Jag kan ju inte variera mig så mycket och vi har förresten gemensamt bestämt hur
våra middagar ska se ut hos varandra. De ska inte rubbas. Samtidigt är det ju inte förbjudet med försök att hotta upp vad vi vill bjuda på. Så i år växlar jag med tillbehören en aning. Det ska få bli en norsk påhälsning. Jag lärde mig "det enda och rätta sättet att inmundiga lutfisk" i Oslo för några veckor sedan. Vinet till blir detsamma som ifjol. Både sött vitt och rött tungt. Och så blir det traditionellt för säkerhets skull. Så vi inte behöver känna oss snuvade på konfekten.

Entrén och saluten blir ungefär som alltid. Framförallt saluten - det har vi bestämt - vinkokta kryddfikon med iskall vispad kardemummacremefraiche. Tänk hur nånting kan smaka så gott att man blir beredd att begå kriminella handlingar för att få uppleva det igen. Alla vi fyra tycker åtminstone det. Recept finns i "LCHF-Kokbok till fest".