När morsan och jag återkom från visningen på "hemmet" i måndags så hade hennes matlåda anlänt och stod i rumstemperatur på köksbordet. Det var potatismos (såklart), julkorv och rödkål. Jag la upp på tallrik, värmde den och dukade lite trevligt. Så satte jag mig mittemot och började snacka medan jag hälsade välkommen. Hon gick lös kan man säga. Hon gillar rödkål - det är ju sött och gott. Fast lika fort blev det problem. Och gaddarna från undervåningen åkte ur. Hon klagade på att de bet henne. Och kändes för stora.  Så hade det varit "länge". Således både fysisk och psykisk ohälsa.

I onsdags ringde morsans distriktssköterska. Hon ville ställa en fråga, "om hon fick". Saken var den att tossiga morsan hade pratat med någon ur hemtjänsten - om det tilltänkta boendet. Var det sant?

Jag var SÅ neutral man nu kan vara i ett sånt läge. Det är den enda makten jag har. Att INTE ge dem den julglädjen att de ska få slippa min tossiga morsa inom kort. Kan de inte meddela mig att morsans tandproteser är en katastrof och därför hindrar till  anständiga måltider, så kan de typ: dra åt helvete.