Ringde nyss till tossiga morsan. Vi var ju och tittade på ett gruppboende för dementa häromdagen. I egenskap av timanställd  och för all del även föredetta fastanställd i kommunens äldrevård har jag rätt bred kännedom om flera, för att inte säga många äldreboenden i stan. Det finns ett och annat som jag absolut inte hade kunnat tänka mig att lämpa av min mamma vid. Och det finns flera som jag har lagt förslag på. Det boende som den tossiga blivit erbjuden var det mycket många år sedan jag besökte. Och det är inget ställde där de s.a.s känner till mig som yrkesperson.

På direkten, redan i entrén och foajén kände jag det. På somliga ställen möter man en doftvägg av urin och våta blöjor, av både gamla människor och gammalt damm. Av depression och arbetsleda. Av frånvaro och lättja. Här möttes vi av ljuset. Av välstädad och pysslad miljö. Av färger och arbetsglädje. Av människors röster, skratt och glam. Av uppstischade gummor som stod och väntade på någon transport. Av sann julstämning som inte hade gått över gränsen eller överpyntats med gammalt skräp. Vi möttes kort och gott med ett mycket varmt välkomnande.

Tossiga morsan reste upp sig. Hon babblade och fnittrade. Och hon klämde i med att flörta med en manlig personal som såg ut att gilla henne på direkten. På demensavdelningen blev vi i lungt och stilla mak förevisade hennes tilltänkta lilla lägenhet som låg på nedre botten med utsikt mot den stora innegården där det fanns både odlingslådor av kragpall, fruktträd, buskage, grill och dubbelcykel. Precis utanför det lilla fönstret i pentryt stod drivbänken. I korridoren hängde tätt av mastondonttavlor i korsstygnsteknik i färgpalettens alla nyanser och morsan visste inte till sig hur fina det var.

Dementa ska ha färg och form och här hade man punktmarkerat i hela miljön. Hela boendet kändes genomtänkt. Det var ombonat och pysslat och samtidigt luftigt. Det fanns låtsasöppenspis med varmluftsfläkt, det fanns storbildsteve, gungstol och det fanns tillomed en alldeles egen huskatt! Tossiga morsan blev salig förstås. Och katten han rullade sig och kurrade för henne.

I den ljusa och ombonade matsalen var det bestämda platser med vacker dukning och färgglatt porslin. Man hade varje vecka aktivitetsschema och denna vecka var det bland annat småkaksbakning på temat. Man erbjöd både sjukgymnast, tandvård, arbetsterapeut och trot eller ej: en tjänstehund för den som ville promenera, borsta eller bara klappa vovve.

Tossiga morsan återgick till katten hela tiden. Och han fortsatte att kurra. En annan liten gumma stirrade skarpt på henne och närmade sig så sakteliga. Medan jag pratade med personalen såg jag att gumman gick fram och lutade sig emot morsan. Och när vi sen kom ut i bilen fick jag höra. Gumman hade antagligen blivit svartsjuk. Och väst med vad jag förstod var en basstämma:

- Han är min, du röööör honom inte en gång till!

Så, nu tvekar tossiga morsan. Det är nämligen det enda hon minns av besöket. Katten och gumman. Eller "kärringen" som hon säger. Och hon är lessen. Såklart. Både att ta detta steg och att avvisas från att hysa kärlek till en katt, den enda kärlek hon eventuellt kan uppleva och ge, måste kännas förfärligt. Vi ska ta det försiktigt. Det måste bli så att hon flyttar dit. Trots allt.