Igår förmiddag ringde en  tjej från kommunen för att erbjuda ett anpassat bo för vår tossiga morsa. Oavsett, kände jag spontant att får lov att bli så. Eftersom jag i många år extraknäckt inom kommunens äldrevård så känner jag till många boenden. Just detta tror jag är helt okej. Det enda som skulle avskräcka är om avdelningens boende är så borta i sina demenssjukdomar att det blir en förnedring för morsan.

Just igår hade jag inte kraft att lägga fram det för morsan, men min syster fick veta och hon kunde informera att morsan varit ivrig på tråden med både henne och storebror de senaste dagarna. Och att hon dels hade varit ledsen, men också hyggligt klar i knoppen. Jag bestämde mig att lägga fram det idag. Så jag ringde för en stund sen. I stort hopp om god dialog.

- Hej mamma, det är Maria.

- Jaha, hejdu.

- Vad gör du?

- Ingenting.

- Har du ätit lunch?

- Nej, inte än.

- Har maten inte kommit än?

- Jo den är här, men vi har inte börjat äta än.

- Så personalen är hos dig?

- Ja.

- Har hon lagt upp på tallrik och det är dags att börja kanske?

- Ja.

- Då kan du väl ringa mig sen.

- Jaha...

- Ja, eller så kan jag ringa dig...

- Vem är du då?