Farsan Jan Fares är en lokalkändis i Örebro. Han har haft loppis i många år. En skön snubbe. Som verkar vara sig själv i filmen. Han har humor och håller fast vid sin utomordentligt dåliga svenska. Som han verkar skratta åt själv.

Filmen är snudd på urdålig. I alla fall om man förväntar sig lite skojigheter. Jan Fares är helskön. Torkel Pettersson likaså, även om det blir en aning uttjatat att han får samma slags karaktär i alla Faresfilmer. Om man sen väljer att se filmen ur perspektivet hur jäkla ensam man kan känna sig trots umgänge och social välfärd, så får den såklart ett annat score. Jag lämnade biografen med en slags uppgiven sorglig känsla. Helt oväntat eftersom det inte riktigt framgått under den massiva marknadsföringen.

Nina Zanjani och Hamadi Khemiri går inte ens att kommentera. Så illa är det. Hur Nina Zanjani kan få spela exakt på pricken samma karaktär i precis alla roller är obegripligt.

Vänta tills den visas på tv, är mitt tips.

Oljudet från grannarna ovanpå gör mig snart till ett akustikpsyko. Aldrig nånsin har jag tidigare störts av att människor hörs. Inte heller av deras musik, hundar och andra levnadsljud. Och det gör jag ju egentligen inte nu heller. Störs mest av själva oljuden alltså. Nej, nu har det gått så långt att stressen som tystnaden emellan oljuden utgör, får mig att tappa all annan koncentration. Jag bara väntar. På nästa oljud.



Och de låter inte vänta på sig. Det handlar för det mesta bara om sekunder. Så dunsar det till igen. Eller så löper barnet amok. På hälarna. Och i värsta fall rusar någon vuxen på sina hälarna efter. Det kan låta simpelt, men vi snackar löpa amok hela tiden. Fram och tillbaka. Däremellan leks det hårdhänt med tunga saker på golvet. Möbler flyttas och antagligen tappar man sina saker rätt ofta.

Man kan tänka sig att det är jag som plötsligt blivit ljudkänslig. Det har jag oxå. Tror att åldern gör att vi blir det. Förutom att vi med ålder anser oss ha rättigheter på ett annat vis än förr. Jag tog mig tex rättigheten att tipsa om en näsduk när jag satt i väntrummet på Gyn häromsistens. En jänta kom och slog sig ner. Och drog in snor för allt vad näsan tålde. Det var iskallt ute, så inledningsvis blev hon förlåten. När det sen hade gått tio minuter och hon var femte sekund fortfarande högljutt satt och drog in snor, så sa jag ifrån. Det hade jag inte gjort för tio år sen, men nu står jag inte ut med vad skit som helst.

På förmiddagen idag uppmärksammade storebror oljuden uppifrån och påpekade även att det var likadant förra gången de var här. Jorå, i båda lägenherna befinner det sig barn varannan helg. Imorse började barnet att springa 07:30 och det är stört omöjligt att fortsätta sova. Vore man nattarbetare skulle dagsömnen helt gå om intet.

Medan jag har skrivit det här inlägget har det gått från värsta demonoljuden och komplett galenskap till absolut tystnad. Antingen vilar de eller så sitter de kanske och äter. Och just de här perioderna av tystnad är allra värst. Att man liksom inte vågar koppla av för att man inte vet när det sätter igång igen. 

Antingen blir jag ett psyko eller så sätter jag själv ner en häl. Såhär går det inte att ha det.

Har inte bloggat så flitigt om tossiga morsan på sistone. Har väl inte bloggat så flitigt alls överhuvudtaget kanske. Och framförallt inte med innehåll. Orkar inte riktigt. Orkar inte vara personlig. Med tossiga morsan är det som det är. Klara dagar varvat med komplett oklara. Häromdagen undrade hon tex vart hon befann sig. Och när jag bad henne kika i kylen inför handling, så markerade hon tydligt att man inte får ta sig rätten att rota i andras kylskåp. När jag sen sa "vi syns snart", undrade hon: "vart ska jag ta vägen då". Det är lite typiskt tossmorsaläge. Ena dagen solklar, kritisk och självsäker, andra dagar helt bortom allt hopp.

Idag ringde en person från hemtjänsten. En som antagligen hade laddat för att läxa upp mig. En som till och med påpekade att de inte kunde utföra sin omvårdnad om inte även inköp ingick i deras uppdrag. Tossiga morsan hade nämligen slut på hygienartiklar i duschen. För övrigt led de med tossiga morsan som också hade varit utan kaffe för en tid sedan. Hon markerade sin ståndpunkt fyra gånger. Mycket tydligt.

Nu vet jag att det kanske är tomma schampoflaskor som står i tossiga morsans duschutrymme och att jag därför alltid måste skaka på allt när jag är hos henne. Och nu vet jag att det inte ingår i hemtjästens uppdrag att de skriver upp på en lapp vad en dement person saknar. Det finns de som bara bryr sig, när de får handla själva. Nu vet jag det.

I alla fall tills dess deras chef tar tag i saken. Så som hon svarade på mailen att hon skulle göra idag, efter att jag hade påpekat det tråkiga att en av hennes anställda hade sagt upp omvårdnasuppdraget med urkraft per telefon.

Storebror är lite petig med maten. Han har liksom behov att få veta vad det är som han stoppar i munnen. Och än skönt att han skulle tycka om smaken, så vänder det sig i hans lilla mun om det visar sig vara något han inte är bekant med. Han är också mån om att maten ska vara så lite konstlad som möjligt. Det får jag väl ta på mig, att dessa två unga pojkar vet allt om glutamater, transfetter och E-nummer.

Häromsistens filosoferade han högt och logiskt. En lång fundering, som jag tror var sprungen ur hans kunskapsinhämtande om miljö, klorofyll och klimatförändringar i skolarbete före helgerna. Han antog tydligt, starkt och övertygande att han och de flesta ur hans generation inte bara kommer att bli tvungna, utan också kommer att må bäst av att återgå till självhushåll i framtiden. Han pratade höns och ägg, ko och egen mjölk, ekologisk grönsaksodling och potatisland.

 "Tänkaren"

Jag hoppas med tanke på det förfärliga beslutet om köttklister idag, att storebrors filosofi även inbegriper min generation. I alla fall om maten skall tillåtas bli nåt det aldrig har varit i närheten av att heta. Jag känner nu som han, att det är görviktigt att veta exakt vad det är jag stoppar i munnen.

Om köttklister som mat tycker jag inte.
Om köttklister som reparationsmedel i en operationssal tycker jag mycket. Då är det bra. När de klistar ihop jättelika sår och snitt, åtminstone sålänge jag slipper att äta det.

När vi uppmanades som mest ivrigt att skänka bidrag till Haiti var jag sömnlös natt efter natt. Funderingar om vad som ger just mig rätten att upprätthålla övervikt och överflöd blev en plåga. Jag sökte stöttning och var beredd att skänka ganska stora summor för att lindra mitt samvete. De flesta talade emot och tyckte att jag skulle lugna mig lite, men flera försökte också att råda och rekommendera de mer seriösa hjälporganisationerna. Det slutade med att jag gav en summa per person som jag räknar till min familj. Till Röda Korset. Och försökte finna ro i det.

Eller ska vi säga att jag pyntade direkt ner i Bengt fucking Westerbergs ficka.

För nu ganska många år sedan hade jag själv uppdrag åt Röda Korset. Som Jourhavande Medmänniska. Vi hade möten en gång i månaden då man förväntades sätta upp sig på tider som fanns över för lite medmänsklighet. Kvällar och nätter inklusive helger. Människor i nöd som ringde SOS kopplades vidare till oss eller till jourhavande präst eller vad som kunde vara lämpligt för den enskilde. Man väcktes mitt i nätterna. Om man ens hade kunnat somna. För det var (och är) ju så, att nöd och medmänsklighet inte riktigt innebär detsamma för oss alla. Somliga tog den genvägen för att berätta om sina hetaste och för mig mest absurda sexfantasier. Andra ville gärna berätta om sin planerade död. En del var psykotiska. Andra pruttfulla. Detta slöseri med min medmänsklighet höll jag på med i tre år. Och det var såklart också en form av samvetslindrare. Som tog sitt absoluta stopp en lördagsförmiddag när jag hade lyssnat mig igenom och vräkt ur mig empati hela fredagsnatten och bara skulle in på Konsum innan jag for vidare till resten av familjen som befann sig i husvagnen på annan ort. Då slog mitt livs första och förhoppningsvis enda panikångestattack in. Jag överlevde såklart, men tog beslut där och då, när hjärtfrekvensen hade återgått till sinusrytm att: jag hade gjort min insats, nu skulle nån annan få ta vid. Att vara Jourhavande Medmänniska åt Röda Korset, oavsett omfattning och engagemang är en ideell insats. Det kostar Röda Korset noll kronor. Och den Jourhavande Medmänniskan har exakt noll kronor och ören i ersättning.

Ville bara få sagt att det är ganska stor skillnad på skit och pannkaka.

Förresten har jag lust att dricka mig patetiskt pruttfull på billigt rödvin och frottera med med smörsångare ända tills livet känns helt ok igen. Luis Miguel brukade kunna hjälpa mig med det förr.



Känner intuitivt att det fortfarande vore möjligt ... han är skön, rödtjut är skönt. Begriper inte ett ord spanska trots att det är ett mer använt språk än engelskan, men det låter och känns som plåster och kärlek. Inte underligt att han är störst i spansktalande länder.

Förra söndan pluggade jag in amerikanska revolutionen tillsammans med storebror. Uppgiften var ganska skojig. Han skulle i brevform berätta om vad historien innebar, varför den skedde och vad den sen ledde till. Betygskriterierna var tydliga och i min värld ganska lätta. För att  kamma hem ett MVG skulle arbetet innehålla personlig reflektion kopplad till dagsläget. Han fick tips om tex olikheterna i straffsatser i de olika delstaterna trots att landet i stort har samma ledning.

Grispolischefen är förvisso inte dömd ännu, men när han blir det, har han definitivt lite tur att han är svensk och inte är mantalsskriven i dödsstraffande usa. Här kommer han få behålla både liv och livskvalitet. Kanske tillomed internet... och fortsatta utsvävningar till förmån för sin läggning, det har vi ju sett prov på förr. Jag har inga som helst bekymmer med människors sexuella kinkypreferenser, men när barn och djur är involverade ser jag rött.

Det skulle förresten förvåna mig mycket om den där förfärliga psykopaten är den enda inom polisväsendet eller däromkring som kommer att synas på löpen. Det "kan" vara en härva av sällan skådat slag.

Det finns sagolikt duktiga poliser naturligtvis, men det räcker liksom att en enda är så fruktansvärt avvikande för att människor ska tappa förtroendet. Man kan inte låta bli att fundera på hur det har kunnat "få" pågå. Jag får en läskig känsla av att det har funnits människor som har haft kännedom...

Hej Maria! Jag har nu läst din hemtentamen. Du är GODKÄND! Rapporten är perfekt. Layouten är exemplarisk för en rapport och hela arbetet är analys av litteratur - mycket väl gjort. Arbetet skulle kunna vara väl godkänt, men vi hade ju "bara" godkänd i ert program. Skönt för dig, nu har du denna kurs, Om728A klar.