Var hos min alldeles fantastiskt sympatiska musdoktor för årskontroll idag. Passade då på att fråga om vad man kan vänta sig i min ålder, eller vad som redan är? Hon skrattade. Gott. Åt min beskrivning med termostaten som vissa dygn är helt satt ur spel. Och bekräftade att det är så det kan bli och kan vara, och att man kanske inte bryr sig om ifall döden inträder om en stund. Jag har känt det så tydligt. En slags sorglös uppgivenhet. Nästan som en längtan. Att få slippa...

- Det är vid exakt 51,8 års ålder som klimakteriet inträder, sa hon med en varm ögonglimt. Vilket ju i praktiken innebär att vissa kvinnor blöder till 60 medan andra slutar vid 38+. Och somliga får "alla" symtom medan andra inte har känt nåt alls. Oavsett när, så kommer klimakteriet alltid lite pö om pö och först när patienten söker för att det inte går att stå ut längre, så heter det klimakteriebesvär.



Dessvärre, eller kanske dessbättre så har man mer tydliga rekommendationer idag. Hormontillskott skall inte förskrivas frikostigt som man har gjort förut. Kvinnor har ju tagit östrogen i åratal. Nej, nu sätter man in det under en kort period för att därmed minska risken för C-sjukdomen i framförallt bröst.

Så jag väntar. Visserligen vore det häftigt att bli hög på hormoner, men jag känner mig på tok för ung. Jag ska passera medeltalet med marginal har jag tänkt. Min termostat kanske krånglar av andra anledningar... typ sockriga och glutamataktiga...