Storebror är lite petig med maten. Han har liksom behov att få veta vad det är som han stoppar i munnen. Och än skönt att han skulle tycka om smaken, så vänder det sig i hans lilla mun om det visar sig vara något han inte är bekant med. Han är också mån om att maten ska vara så lite konstlad som möjligt. Det får jag väl ta på mig, att dessa två unga pojkar vet allt om glutamater, transfetter och E-nummer.

Häromsistens filosoferade han högt och logiskt. En lång fundering, som jag tror var sprungen ur hans kunskapsinhämtande om miljö, klorofyll och klimatförändringar i skolarbete före helgerna. Han antog tydligt, starkt och övertygande att han och de flesta ur hans generation inte bara kommer att bli tvungna, utan också kommer att må bäst av att återgå till självhushåll i framtiden. Han pratade höns och ägg, ko och egen mjölk, ekologisk grönsaksodling och potatisland.

 "Tänkaren"

Jag hoppas med tanke på det förfärliga beslutet om köttklister idag, att storebrors filosofi även inbegriper min generation. I alla fall om maten skall tillåtas bli nåt det aldrig har varit i närheten av att heta. Jag känner nu som han, att det är görviktigt att veta exakt vad det är jag stoppar i munnen.

Om köttklister som mat tycker jag inte.
Om köttklister som reparationsmedel i en operationssal tycker jag mycket. Då är det bra. När de klistar ihop jättelika sår och snitt, åtminstone sålänge jag slipper att äta det.