Oljudet från grannarna ovanpå gör mig snart till ett akustikpsyko. Aldrig nånsin har jag tidigare störts av att människor hörs. Inte heller av deras musik, hundar och andra levnadsljud. Och det gör jag ju egentligen inte nu heller. Störs mest av själva oljuden alltså. Nej, nu har det gått så långt att stressen som tystnaden emellan oljuden utgör, får mig att tappa all annan koncentration. Jag bara väntar. På nästa oljud.



Och de låter inte vänta på sig. Det handlar för det mesta bara om sekunder. Så dunsar det till igen. Eller så löper barnet amok. På hälarna. Och i värsta fall rusar någon vuxen på sina hälarna efter. Det kan låta simpelt, men vi snackar löpa amok hela tiden. Fram och tillbaka. Däremellan leks det hårdhänt med tunga saker på golvet. Möbler flyttas och antagligen tappar man sina saker rätt ofta.

Man kan tänka sig att det är jag som plötsligt blivit ljudkänslig. Det har jag oxå. Tror att åldern gör att vi blir det. Förutom att vi med ålder anser oss ha rättigheter på ett annat vis än förr. Jag tog mig tex rättigheten att tipsa om en näsduk när jag satt i väntrummet på Gyn häromsistens. En jänta kom och slog sig ner. Och drog in snor för allt vad näsan tålde. Det var iskallt ute, så inledningsvis blev hon förlåten. När det sen hade gått tio minuter och hon var femte sekund fortfarande högljutt satt och drog in snor, så sa jag ifrån. Det hade jag inte gjort för tio år sen, men nu står jag inte ut med vad skit som helst.

På förmiddagen idag uppmärksammade storebror oljuden uppifrån och påpekade även att det var likadant förra gången de var här. Jorå, i båda lägenherna befinner det sig barn varannan helg. Imorse började barnet att springa 07:30 och det är stört omöjligt att fortsätta sova. Vore man nattarbetare skulle dagsömnen helt gå om intet.

Medan jag har skrivit det här inlägget har det gått från värsta demonoljuden och komplett galenskap till absolut tystnad. Antingen vilar de eller så sitter de kanske och äter. Och just de här perioderna av tystnad är allra värst. Att man liksom inte vågar koppla av för att man inte vet när det sätter igång igen. 

Antingen blir jag ett psyko eller så sätter jag själv ner en häl. Såhär går det inte att ha det.