Det förvånar mig så intensivt att hemtjänstpersonalen hos tossiga morsan varje gång vid samtal, inte har noterat att nånting är knasigt med henne. När jag påtalar att hon har, om än i lightvarianten, så i alla fall: demens. Så svarar de: Va, det visste jag inte!

Tossiga morsan har alltid varit förtjust i växter. Numera glömmer hon konsekvent att vattna dem, men hon är fortfarande intresserad av frön, skott och omplantering. Inte för att det blir gjort, men hon plockar med krukorna och pratar som om hon skulle plantera lite. Ganska ofta ber hon om att vi ska handla jord för att hon ska fixa med sin krukväxter.

Det fanns en tid som jag blev galen på henne. För att hon så fort hon kom hem till mig, petade ner sina fingrar i mina krukor och både talade om för mig hur fel jag skötte dem, och bröt av stjälkar för att smuggla med sig skott hem till sig. Det gjordes utan finess. Rakt av bara. Och i värsta fall kunde det vara den bärande stammen. Detta försvarades med ett "asch" och jag fick förstå att det på nåt vis var bra för både mig och växten.


Det första jag la märke till hos henne igår när jag kom dit, var att det stod en sockerkaksform på fönsterbrädan i köket. Nyfikenheten drog mig omedelbart dit. I botten på sockerkaksformen låg några arma skott av en "vandrande ljude" och flöt. Hon hade bara i ett rus av förvirring och demens gjort som hon brukar. Hon hade ombesörjt för framtiden. Hon hade räddat det som räddades kunde och hon hade s.a.s sett till, att livet går vidare.

Och något djupt rotat i hennes sinne vet att det behövs ett kärl och att det behövs vatten och ljus. Att det sen blev en sockerkaksform istället för alla pytsar, krukor och burkar som hon har för ändamålet, måste hänvisas till "anfall" av förvirring.

Det förvånar mig intensivt alltså, att de som är hos henne tre gånger om dagen inte ser hur det är ställt.