Förresten var det ju en patient - en kvinna med oförskämt ungdomligt utseende - som kommenterade mitt yttre idag. Hon är några år äldre än mig.

- Jag känner inte igen dig Maria!

- Inte?

- Nä, jag vet inte vad det är, men du är så fin.

- Hoppsan, man tackar!

- Vad har du gjort?

- Ingenting, vi blir bara snyggare med åren vet du.

- Vi är lika gamla va?

- Ja, det kan vi säga, men jag ser barnslig ut för att jag har flätor, är det inte så tror du?




Så kom vi överens om att håret har en väldig betydelse för helheten. Om jag såg hälften så bra ut som den kvinnan, vore jag tacksam, men ett är säkert: vid min ålder får man lov att släppa taget och vara stolt och tacksam för det som är. Återvändo finns ändå inte. Och det är försent att både ångra eller börja med specialbehandlingar. Då kanske det lyser igenom. Och då kanske man kan bära flätor (som jag ju mest gör pga arbetsinsatser och pga mössanvändning) utan att se alldeles för anskrämlig ut. Precis som jag tror att den kvinnan är så snygg och välbevarad för att hon är nöjd med sig själv.