Den har landat nu. Julklappskaramellen som sträcklästes. Och "faktiskt" är jag redan beredd att läsa om den. Kanske för att "ha tid" att stanna upp och reflektera.


Vet inte riktigt varför, men jag har på nåt vis ända sedan småflicksben varit medveten om familjen Schulman. Antingen pratades det väldigt mycket om dem i min barndom eller så var det nåt specifikt hos dem som personer, som fick mitt unga människointresse att vakna. Allan Schulman minns jag tidigt från teve. Likaså frun Lisette. Och att hon är dotter till Sven Stolpe är också en sån sak som jag "alltid" har vetat. Kanske matades jag med Hylands hörna, Sveriges Magasin och liknande. Kanske var det nån omkring mig som ojjade sig över parets stora åldersskillad. Avtryck gjorde de i alla fall. Stort.

Så att jag skulle falla för både Alex och Calle Schulman är inte så konstigt. Alex är min favvis. Både när han var elak bloggare, nu som nybliven pappa och samtidig smalspårig bokhandlare, men kanske framförallt som författare. Hans prydliga språk tilltalar mig. Och den väna tonen. Den svåra oron och samtidig gigantisk kärlek till sin dominanta och gamla far.

Naurligtvis är deras forna familjeliv inte mer idyllisk än hos de flesta, men respekt för tiden kan ha varit annorlunda. Och, jag föreställer mig att fadern ändå för sin generation var rätt ovanligt närvarande och öppet kärleksfull ändå, i jämförelse. Eller så är det jag som idealiserar. Hur som helst känns boken mycket uppriktig. Alex har sinne för att "svänga ihop" texter - det visar han gärna på sin blogg - han är urduktig på att skapa funderingar huruvida det är sanning eller lögn, men inte i sin debutroman. Där känns det avskalat, uppriktigt och naket. Han berättar rakt upp och ner från sina första 27år.

Och det gör han med en kärlek som fäster fast sig som ett häftstift i hälen. Det gör ont under tiden och svider länge efteråt. Fast för mig är det ontskönt. Jag är blir lessen för hans, för deras skull. Samtidigt blir jag glad för allt som tvärtom också var så himla gott.

Boken är utgiven av Forum Bokförlag.
Allan Schulman´s favorit bland visor var Tove Jansson´s Höstvisa. Den sjöngs på hans begravning. Och den nynnar jag på mest hela tiden nu. Såklart att man ska. Skynda att älska.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.