I samråd med vår handledare har vi idag skjutit upp tid för att försvara vårt examensarbete. Det känns bra. Riktigt bra. Just nu är det omänskliga krav och lika omänskligt tempo. Magkatarren är heller inte nådig. Hos nån av oss. Det känns mycket bättre att få en månad tillgodo och förhoppningsvis slippa bli sågade med förväntat omarbete och inte minst jättebra att få utrymme att läsa in oss på den uppsats vi själva ska opponera på.

Aldrig mer ska jag skriva uppsats, i detta liv i alla fall. Aldrig mer. Det får de intellektuella entusiasterna sysselsätta sig med.

Nu handlar vår uppskjutning inte alls om det. Tydligen ligger alla sent i sin sammanställning. Alla är trötta. Man ska examinera under hela våren. Det blir valfritt att välja några dagar varje månad, så vi sitter i en bra båt ändå. Oddsen är kanske självklara. Vi är alla fullvuxna med allt vad åtagande heter - arbeten, familjeliv och studier under tiden. Jag tycker att vi är duktiga ändå!



Att skjuta upp var ändå inte så enkelt. Man måste ansöka på skolan om att få bli registrerade för nästa termin minsann. Sjätte terminen för vår del. Med ny kåravgift såklart.

Å andra sidan kan man ju tänka sig ett fortsatt förtroende med studentrabatter här o där. Böcker och tåg tex. Inget ont som inte oxå ha nåt gott med sig.