Vi häromkring, i alla fall jag, får ibland stå ut med spott och spe för närkingskan. Åtminstone får man stå ut med att bli skrattad åt. Som om det var nåt man s.a.s lagt sig till med. Trivs man, så pratar man. Då kan kanske tryggheten ställa dialekten på sin spets. Och har man otur blir det ens värsta antiklimax.

Den som skrattar åt närkningskan har troligen inte hört dialekterna från våra kranskommuner. Kopparberg, Hällefors, Karlskoga och Degerfors. Där kan vi snacka specialdialekter.

Var på Ikea idag. La där märke till ett par yngre kvinnor såväl objektivt som fonetiskt. Visste verkligen inte riktigt vad de pratade om först. Fick liksom lov att smygkika och smyglyssna för att få ihop storyn.

" [dä örk jante]"

" [jölunte?]"

"[nää jeörkint kackle hel väga]"


Hon orkade inte att kakla hela sin köksvägg.
Det är ingenting att skratta åt.
Respekt.