Foto lånat från JL Foto

Hörde röster. Hörde hur det ropade på mig. Huset. Torpet. Fritidsvistelsen. Länge har jag längtat efter ett rekreationsställe där jag kan arbeta, jordpåta, lyssna in fågelsång och bara vara. Ett ställe inte så långt hemifrån. Som man kan bo i både kortare och längre stunder. Ett plejs med bekvämligheter som el och vatten. Ett ställe nära skog och sjövatten. Jag har sökt ett slags vilorum i naturen och just nu finns det till salu.

Plötsligt tornar problemen upp sig. Det kostar. Jag skulle nog kunna fixa den ekonomiska biten, inte minst genom att ev sänka den stadigvarande boendekostanden, men samtidigt inser jag att det är ett projekt jag är ute efter. Nånting att ha ihop med nån annan. Ett ställe man delar. Ett ställe som man inte sliter ut sig på därför att man delar på uppgifterna. Ett ställe som man längtar efter tillsammans. Ett ställe att prata om och planera framtid för på tu man hand. Ett ställe som skänker gemensam glädje och livslust.

Idol-Andreas Carlsson berättar i sin självbiografi om vilken filosofi har slaviskt och blint har levt efter. Och, som ju de facto bokstavligen har tagit honom  till stjärnorna:

"Dina drömmar är manualen för din egen  verklighet, följ dem!"

Ungefär som Kay Pollack i många år har menat och pekat på. Ju mer man tänker på och fokuserar, ju närmre kommer man sitt mål och till slut är man i hamn. Han tar gärna sitt äktenskap som exempel. Och berättar hur han i många år såg henne framför sig. Till slut stod hon bara där. Exakt så som han hade föreställt sig.

Har jag kanske fokuserat alldeles fel? Jag har sålänge vetat exakt hur min återhämtningsplats på landet skulle se ut. Nu finns det. Ett för mig perfekt ställe. Och då inser jag att "snubben" som fanns där i periferin inte var lika tydligt uppmålad. Fast han naturligtvis, är precis lika viktig.

Bakläxa!