Kom igen bara. Nu är jag uppdaterad. Har råpluggat farmakokinetik, första passage effekt, parenteral administrering, nollte och första ordningens kinetik i ett par timmar nu. Behövde jag verkligen det? Icke, med samma eftertryck som Percy Nilegård skulle ha sagt.

Jag "kan ha" fel. Jag har fel ibland. Och jag erkänner det gärna när och om det är uppenbart. Att däremot bli utsatt för kategorisk och nedsättande kritik som om vi var ett slags okunnigt sjuksköterskekollektiv, gör mig direkt folkilsken. Särskilt om kritiken grundar sig på okunskap om sjuksköterskors utbildning och kompetens.

Att vara sjuksköterska är inte att inte mäkta med en hel medicinutbildning. Det handlar alltså inte om att man "bara" orkade bli syrra när man egentligen ville bli doktor. Absolut inte. Sjuksköterskeskrået har sin egen identitet alltsedan Florence Nightingale´s dagar och säkert hade även hon sina förebilder. Vi har utbildats att bli omvårdnadsproffs. Läkare läser inte en enda poäng omvårdnad.

Alldeles snart har jag papper på 215 avklarade högskolepoäng i speciella vårdämnen. Jag kan mitt jobb. Och jag kan min farmakologi. Särskilt den som jag ska kunna, dvs på sjuksköterskenivå. Det är det basala och nu efter distriktssköterskeutbildningen ännu lite till. Särskilt farmakokinetik eftersom jag ju begåvas med förskrivningsrätt efter examen. Skam vore väl om jag ordinerade och skrev recept utan att begripa vad jag gör.

Det är det, jag har kollat upp nu, att jag vet.
Jävlaramamma att jag vet!