I samband med att tossiga morsan blev opererad för ett par månader sedan upptäcktes att hon hade på tok för lågt blodtryck för att orka med ingrepp och rehabilitering. Man satte helt sonika ut blodtryckssänkande läkemedel och tanten piggade på sig såpass att anhöriga blev inringda till sjukhuset för att hålla henne i schack. Hon var ilsken som ett bi helt enkelt. Och rände i bokstavlig mening runt med sin rollator, så att personalen fick låsa både om sig och avdelningen. När hon sen kom hem till sin hemsjukvård igen vågade man inte fullfölja en medicinkorrigering som sjukhuset hade ordinerat och därför sänktes hennes tryck ånyo. Och tanten gick tillbaka till sitt habitualtillstånd: inte så himla ilsken, men mest sovandes.

Bad hennes distriktssköterska efter någon vecka att checka upp trycket vid några tillfällen och både hon och jag fick en funderare på hur den tossiga överhuvudtaget kunde hålla sig upprätt. Som högst hade hon - utan att vila före: 90/50mmHg. Dsk kontaktade doktorn och morsan slapp det förfärligt trycksänkade pillret.

Imorgon ska hon för blodtryckskontroll hos samme doktor. Och jag ska följa. Om vi kommer så långt...

Idag blev jag slängd på dörren. Igen.
Nej, hon gav mig ett val. Antingen lämnade jag byggnaden eller så skulle hon göra det själv. När jag frågade vart hon skulle ta vägen och hon skrek "hem till Skellefte" med sådan intensitet att jag fick bakåtfrisyr, vågade jag inget annat än att dra. Fast det var inte mig hon slängde på dörren. Det var en av fett diskvatten våt och blå Scotchsprite som hon kastade på mig.

Vi ställer inte upp på henne tycker hon. Vi är inte på hennes sida.
Jag vill vara på hennes sida och det innebär rätt konkret att jag tycker att det är omänskligt att hon skall vara så övermedicinerad med blodtryckssänkare att hon mest sover bort sina dagar och den stackars tid hon ändå är vaken bara innebär yrsel. Samtidigt kan jag inte tycka att det är empatiskt att hon istället blir så pigg utan medicinen att livet blir henne övermäktigt pga ilska och aggression.

Den här omedicinerade månaden har hon antagligen varit vaken från morgon till kväll. Och blivit än mer ensam. Förbannat ensam. Det är då hon fått tid över, och rutin på sitt fågelliv. Det jag tidigare beskrivit som hot om "sanitär olägenhet" har eskalerat och är redan. Med klagomål och daglig kritik från såväl grannar som hemtjänst och anhöriga. Demensen försätter henne i konfliktsituationer eftersom hon inte minns att hon matat dem och därmed känner hon sig naturligtvis hemskt påhoppad och misstänkliggjord.

Fy farao.
Det är inte lätt att vara människa.
Och gammal.