Min lilla (+85-åriga) grannfru olyckades så tråkigt häromsistens och mottog därför med öppna armar kommunal hemtjänst i samband med hemgång från sjukhuset. Mattjänst, städ, tvätt och inköp. Hon vet att min morsa är tossig, men hon vet ingenting om hur det fungerar där. Första veckan med hemtjänst var hon mycket nöjd. Det var gott att vara hemma vid sina bopålar igen och det upplevdes förnämligt att få bli servad med varm och lagad mat vid lunchtid varje dag.

Igår strålade vi samman på våningsplanet. Båda på väg ned till bokning av tvättstuga. Jag blev förvånad och undrade om hon redan fixade detta att springa fyra trappor ner och fyra trappor opp i löpet av att få sin tvätt iordningsställd? Jomen. Nu fick det vara nog. Hemtjänst var inget annat än förnedring och fråntagande av integritet. Hon poängterade att det fanns flera alldeles fantastiska i personalgruppen, men de som inte anammat vad arbetet innebär, dvs att stå människor till tjänst, fick henne att rakt upponer avsäga sig alla tjänster.

Det fick bli nog när det dök upp en nittonåring. Som skulle tvätta och städa. Och som själv talade om hur det skulle gå till. När lilla grannfrun föreslog att tvätten skulle stoppas i maskinen först och att de sedan kunde hjälpas åt med städningen, blev hon mycket tydligt satt på plats med: "jag bestämmer hur arbetet skall utföras här, jag städar först och tvättar sen". Hon försökte ännu en gång att tipsa hur det enklast skulle utföras, utifrån sin egen livserfarenhet, men blev ånyo påpekad att nittonåringen: "minsann visste hur det skulle gå till".

Nu får de tacka för kaffet.
I den här kommundelen oxå.