Det finns vuxet folk, fullvuxet folk och närmare bestämt två stycken (två för många) manspersoner som på betald arbetstid tilltalar en alldeles speciell och svensk brun person för diverse rasistiska beskrivningar så fort munnarna öppnas. Som helt öppet är rasistiska och färväntar sig respekt i det. Som hävdar sin rätt i tid och otid. Som är på god väg att knäcka en yngling.



Egentligen är jag mer rädd för våld än vad nöden kräver. Det är ju faktiskt inte nödvändigt att bli rädd för något som man egentligen inte utsätts för. Och skulle våld, såväl verklig som fiktiv på tex film och tv uppstå, så drar jag mig ju bara undan.

Nu är det tvärtom så att jag är sugen på våld. Sugen på att försvara, attackera och utöva hämnd. Grovt. Snuskigt. Omänskligt. Farligt och förnedrande. Bortom allt sans och vett. Inom mig har väckts en psykopatisk feeling om att förgöra och att göra det alldeles samvetslöst. Med snorloskor, hånflin och fysiskt våld - framförallt mot scrotumområdet. När idioterna kvider tillräckligt ska jag växla om, som den psykopat jag för tillfället är, och erbjuda vård & omsorg utifrån mitt kall. Då tar jag fram blodtrycksmätaren, inväntar tröstbegär och tilltro - och sätter manchetten runt halsen!

Trodde att det var över.
Ingenting är svårare än när barnen är utsatta.
Absolut ingenting.