Det är slående ändå, hur många människor som känner sig "speciella" i den offentliga sektorn. Som tar för sig som om livet, världen och hela universum helt enkelt hade sitt epicentrum hos just den enskilda. Och som sen förargas av att inte bli mött utifrån den egna övertygelsen. Att det skall göras undantag, att alla ska göra undantag för att den enkilde är så speciell.

Och det är slående hur "bortglömda" en del känner sig. Som spelar ut sitt missnöje så tydligt att man mycket väl förstår, att det finns många sätt att känna sig bortglömd på.

Faktum är, att dessa människor gör sig mycket mer hörda än de som inte sorterar under samma typ. Skrämmande är vad det är. Att människor djupt därinne är missnöjda. Som låter fylla sitt liv med hur andra borde göra och vara för andras tillfredsställelse och stimulans. Som utanförlägger. Som hittar anledningar att vara missnöjda redan innan det eventuellt blir ett faktum. Som själva gör sina egna sanningar. Som närt bitterhet vid sin barm.

Att de bara orkar...

Det är svårt. Jag kan inte prata ur skägget, jag har en del att leva upp till. Fast såhär hemma på min kammare måste jag få sortera. En del dagar är som en fis i rymden. Det blåser på och de flesta partiklar förintas i det stora hela. Andra dagar hopar det sig. Eller så är man bara mer närvarande. Och mottaglig.

Jag har så himla mycket att vara glad för. Livet rullar på. Hittills har jag varit hyggligt frisk. För varje år som går gör det lite mer ont här & var, men sålänge Ipren & Alvedon gör sitt jobb, så har jag inget att klaga över. Än funkar det att köpa läsglasögon på Clas Olson, jag behöver inga Tena Lady, mina tänder mosar maten jag äter, pengarna räcker och jag kan unna mig ditt & datt. Socialt funkar det för mig som för det flesta. Jag finner något att bli glad åt varje dag. Utan att var för godtrogen, tror jag på människors goda vilja, livslust och ärlighet. Jag försöker att inte döma förrän det är dags. Jag känner kärlek och hoppas att jag kan förmedla detsamma.

Så kommer en sånhär dag. När avgrundsdjupa missnöjen uppenbarar sig. Inte mot mig eller någon kollega specifikt, utan mer ett slags identifierande av att så många människor är det. Att man s.a.s tar, tex oss i offentlig sektor för givet. Att vi på nåt vis kan och skall stå pall som en kollektiv klagomur. Att vi ska stå ut med att dras över en kam. Och att vi har munkavle i alla lägen. Kanske därför förresten? Man passar på att slänga ur sig sitt missnöje hos en med "kall" och tystnadsplikt.

Andra som suger musten ur oss, i alla fall för mig, är de som redan vid handslaget berättar hur jäkla svårstuckna de är. Eller ännu värre: de som pekar på vilket kärl som fungerar. Värre därför att då har de berättat nåt helt annat. Ofta är de är rädda och i synnerhet att de är rädda för att tappa kontrollen. Att det är ursvårt att överlämna sig till nån annan. Och då har man samtidigt fått ribban satt för sig, att kanske inte heller jag duger. Att vi är så många i vården som lika gärna kunde ha jobb på en cykelverkstad.

Om jag har haft en hemsk dag?
Näää, vad får dig att tro det!?