En gång i min ungdom när jag bad min mamma att klia mig på ryggen, så raffsade hon till med sina långa naglar och jag hann precis få ståpäls innan det var över. När jag bad hennes fortsätta så svarade hon:

- Underbart är kort!

Idag, många år senare kan jag konstatera det själv. Tossiga morsan och vi andra fick en rätt bra vecka, fri från otrevligheter och utskällningar. Vi har umgåtts och skrattat. Personal har hanterat henne väl och hon dem.

Distriktssköterskan ringde idag. Jag var dem behjälplig med provtagning förra helgen efter att man hade misslyckats ta venprover på henne x flera. Tossiga morsan är snudd på norra europas svåraste provtagningskandidat och av nån underlig anledning fungerar jag bäst med hopplösa fall. Nu hade svaren kommit. Det var både ditt o datt. B-vitaminbrist och tyst duktigt giftig urinvägsinfektion. Som grädde på moset har svampen flyttat tillbaka på hennes kropp. Och hon är nu livsfarlig. Arg, oförskämd och med noll samarbetsförmåga.

Underbart är kort.

Och det är synd om min/vår mamma. Den gojjan hon har pratat i telefon idag är inte någon värdig. Rena fantasierna. Och verklighetsfrånvänt till max. Stundom visste hon inte ens att det var mig hon pratade med. Hon pratade om mig. Och om "sina barn". Som hon skulle skicka iväg till ungdomsvården innan vi skaffade oss egna barn. Förutom att hon berättade att hon åkt buss till ett hotell som serverade kall god mjölk samt frågade om jag hade nån räv hemma. In emellan var det helt okej, men nog har mikroorganismerna satt henne på prövning alltid. Plus alla oss andra.