Alltså, jag älskar verkligen bergodalbana och jag älskar mat, resor, böcker och allt sånt man "kan" skaffa sig för sitt välmående, men ingenting går upp mot det spontana, uppriktiga och utan skygglappar från människohjärtan uppkomna. Äntligen är sommarpratarna igång. Och redan är ribban satt. Jag förmodar att de flesta av övriga får svårt att matcha dagens sommarpratare Pär Johansson som är verksamhetsledare för Glada Hudik-teatern. Han om någon upplever det som jag ser som så befriande och älskvärt i livet. Det äkta och oförställda. Det spontana, varma, nyfikna och kanske framförallt snälla en del människor begåvats med. Han kallar oss som inte är utvecklingsstörda för normalstörda. Det borde inte kallas normalt att lägga band på sig. Att förställa, anpassa och kanske tillomed göra avkall på vem vi är. Och framförallt borde det inte kallas "störd" att vara sig själv. Jag vet flera sk "normala" som är rädda för de människor som tex ingår i Glada Hudik-teatern. Inget kan vara tokigare. De är ju själva inte rädda för oss. Och absolut inte för att vara sig själva.

Citerar rakt av vad som fått mig att må så bra ikväll från hans program. Angående fördomar: 

”Det häftiga med utvecklingsstörda är att de inte behöver skriva värdegrunder eller åka på kompetensutveckling, för de besitter den största egenskapen en människa kan ha. De behandlar alla människor lika, trots hudfärg, trots ras och kön. Och det klaraste och mest lysande exempel jag har på det, hur det fungerar i verkligheten, det var när vi spelade hela vår Elvisföreställning i Hudiksvall. Vid ett tillfälle var landshövdingen där och tittade. Och de roliga var att alla frågade just ”vem är han”, för han kom in bakvägen och hade egen chaufför och en massa saker. Jag försökte förklara att det var en landshövding, men ingen av skådespelarna förstod riktigt. I pausen kom landshövdingen in och enligt hans agenda skulle han ställa en massa frågor till våra skådespelare om hur teatern fungerar men han får ingen kontakt. Och jag såg, hur han också hade fördomar, hur han var rädd att närma sig och hur konfunderad han var, för alla gick förbi honom. Men plötsligt så bröts tystnaden genom att en av våra utvecklingsstörda skådespelare kommer ut från sin loge och skriker:

-         Pär, vart är hövdingen?

Då pekade jag:

-         Han står där.

Den här killen går fram till landshövdingen. Han står näsa mot näsa och jag har aldrig sett en så rädd landshövding i hela mitt liv, (jag kanske inte har sett så många rädda heller)… och han säger:

-         Är det du som är hövding?

Och landshövdingen nickar förskräckt och så blir det knäpptyst. Och då säger killen till han:

-         Ugh! ”

Boysen har blivit förevisade alla de ordinära turistfällorna i huvudstan idag. De fick Skansen och Grönan igår, Regeringsbyggnaderna, Slottet, högvaktsbyte, Gamla Stan, Katarinahissen, söders höjder och Globen idag. Fast innan vi kom så långt kom ett sällan skådat åskväder emellan. Såpass att tuben blev stående och erfarenhet av väntetid innan ersättningsbuss uppenbarade sig. Floder av regn är inte underskattat ett dugg, det vräkte ner. På somliga håll kunde man inte passera.

Jag blev nervös av detta oväder och dess konsekvenser och för att markera allvaret sa jag så tokigt i samband med att jag varnade för halkig perrong att det är någon i snitt varje månad som s.a.s får ett tåg mot kroppen. De undrade varför såklart, och jag fick berätta som det var med livsleda och snabb lösning för en del.

Senare i samband med middagen som intogs i närheten av Sveavägen fick de frågan om Olof Palme. Visste de vad han var känd för?

Storebror: Ja, han var en musiker.
Jag: Var, är han död alltså?
Storebror: Tror det.
Jag: Hur dog han?
Storebror: Av en kniv.
Jag: Hur menar du?
Storebror: Nej, han blev påkörd tror jag.

Jag: Du då lillebror, vad tror du om Olof Palme?
Lillebror: Han var en kändis.
Jag: Är han död?
Lillebror: Ja.
Jag: Hur gick det till?
Lillebror: Han hoppade framför tuben!

Boysen har ju varit med på hotell förut. De vet lite mer hur det funkar nu. Och, de tycker att det är lyxigt. Tacksamt eftersom jag tycker detsamma. Före avfärd hade jag förespråkat långfrukost. Att de skulle hålla tillgodo av maten, att inte genera sig utan ta av det som bjöds så att de blev nöjda. Att äta måttligt såklart, men ändå så att de stod sig en stund in på dagen.

Det är alltid intressant att studera lillebror. Han finns och funkar i vår värld, men ganska mycket på sina egna villkor. Han rörde sig runt i frukostmatsalen och studerade allt som fanns mycket mycket noga. Det hör till saken att man hade flera bufféer och på varje även ekologiska alternativ. Fil/yoghurt och flingavdelningen var som exempel inte att leka med. Inte heller påläggsavdelningen.

Så landade lillebror slutligen vid bordet. Med en tallrik ordinär filmjölk med branflakes på. Och en limpsmörgås med tre skivor salami. Jag frågade om han inte hittade något mer spännande och fick till svar:

- Det är spännande med salami.
- Okej, men man kan ju alltid variera sig lite när man är på hotell.
- Jag gjorde ju det. Jag tog ju tre skivor istället för två.



Imorse däremot tog grabben ut svängarna ordentligt. Han tog en likadan tallrik fil & branflakes och han tog en likadan macka med salami, men utanpå "allt detta" toppade han med en skiva rostad formfranska. Rena chocken vid bordet. Jag kunde inte låta bli att kommentera det hela, med en fråga om varför han inte tagit något pålägg på den rostade?

- Jag tycker inte att det finns nåt mer spännande än salami.

Som åttaåring vistades jag en sommarperiod på barnkolonin Åsa utanför Göteborg. Ett stående inslag för alla barn de åren var att få åka till Liseberg en dag. Minns det som igår. Det var nämligen då jag frälstes i bergodalbanereligionen. Ingen gång tidigare hade jag spontanskrattat så av hisnande magkänslor. Och ingen gång hade jag känt så stark rädsla och mod samtidigt. Den där dagen då, sommaren 1970 strax innan jag skulle fylla åtta år, åkte jag dåtidens bergodalbana Superåttan hela åtta gånger i sträck.



Idag, exakt förtio år senare har jag åkt Jetline åtta gånger i rad. Minns inte att ryggen trycktes ihop på den tiden. Å andra sidan var det väl inte direkt några G-krafter man utmanade då. Och inte var man så nära kotkompressionerna heller. Men den hisnande känslan i maggropen är densamma. Sicken njutning. Så mycket skratt, mod och samtidig rädsla. Jag har åkt totalt 26 attraktioner på Gröna Lund idag. Vi har varit där i elva timmar. Det var knappt att boysen mäktade med. De kunde väl inte föreställa sig att tant var så vältränad i ämnet karusell. Tji vad de bedrog sig. Hoppas att de bär med sig samma minnen som jag i sina liv. Att det var och är så härligt med berg-och-dal-bana!

Man är väl trendig...



Man köper väl vin i PET-flaska. Med skruvkork. Spännande lösning för picknick och andra utflykter. Flaska är alltid en risk. Dunk är både estetisk, volymmässigt och funktionellt motbjudande i min värld. När den här PET-flarran är tom kan man ju ta det bästa ur två världar. Pumpa på plasten ur dunken. Om man har nån.

God Midsommar!
Sju blomster under kudden lär berätta.

Med utgångspunkt från att jag plötsligt "fick" en peng över, som ju var tänkt att bara brännas upp, men inte användes, så styrdes kosan mot Thomas Sabo-smycken idag. Jag har tidigare tappat ett silverarmband och kommer liksom aldrig över det. Imorrn kan jag vara död. Då ska jag åtminstone vara det med grannlåten på *shopoholicen försvarstalar*.

Det finns en uppsjö av berlocker till dessa hals och armband. För mig är less is more. En rund ring hänger redan på kedjan och jag ville ha totalt tre stycken. Det fick inte vara för avancerat, absolut inte med färg, inga husdjur, fjompsymboler eller annat larv. Det stannade småningom vid franska liljan och en slätt hjärta. Och det blev fint och kändes som jag. Medan jag stod vid kassan och betalade ropade mitt sällskap så smickrande från en annan monter:

- Har du sett den här då? Det är ju du - 40 AND FAB!

 thecharmsshop.se

Det var expediten som sen gjorde min dag. När hon (faktiskt) från hjärtat och utan minsta avsikt att lura mig spontant inflikade:

- Jag tänkte föreslå den, men kände mig förargligt ifall du inte har kommit dit än... ?

Yihaa! Nu ska jag ut o åka motorcykel. Som den yngling jag uppfattas som, och känner mig !

Bröllopet, vad finns det mer att tillägga? Inte mycket. Alla har skrivit om det. Och väldigt många har skrivit mycket om Prins Daniel´s tal. Det var vackert och han ska hedras för att han gjorde det kärleksfullt, klart och tydligt med inflikat skratt och utan någon synlig minneslapp. Fast nu har jag uppdaterat mig, så som jag har beordrats att göra. Att ta del av vad ärkebiskopen sa till de nygifta i Storkyrkan. Jag har läst hans fantastiska tal:

"Jag tror inte någon människa lever upp till vad hon eller han skulle vilja leva upp till. Vi kommer alla till korta. De utomordentligt etiska principerna om att älska sin nästa så som sig själv och att göra det mot andra som man vill att de ska göra mot en själv, är vackra men svåra. Ibland blir självföraktet övermäktigt när man ser alla sina tillkortakommanden"

"Ni har inte gjort er förtjänta av livet. Ingen har det. Det ger oss. Luften, universums existens och någorlunda balans, minnen och förhoppningar"

"Vi unnar varandra att reda oss i livet och att råda över våra liv. Vi unnar varandra att behövas och vara till nytta. Vi unnar varandra att bäras och att ta emot hjälp. Vi unnar varandra att komma tillbaka fastän vi misslyckas"

Jorå, det är taget ur sitt sammanhang. Saxat. Några av de bästa bitarna. För att de är vackra. Och stora. Och sanna.

Det ingår ju i min KBT, att träna på olika saker. Inte minst medveten närvaro, eller Mindfulness som man så gärna (och trendigt) även säger på svenska nu. Alla mina "seanser" hos terapeuten både startar och avslutas med strukturerad sådan. Jag kopplar av, hittar mittpunkt och balans, blundar, djupandas och lyssnar på hur hon leder mig. Det är gott och jag skakar av mig det som förkortat nackmuskulaturen under dagen och sedan sist bara för att fokusera på det aktuella mötet. Precis som avslutningen "skickar med mig" tankar, förhållningssätt och balans till nästa gång vi ska ses. Och däremellan har jag mina läxor.

Bland annat att medvetet uppleva under förutbestämd tid under promenad. Utan att värdera. Bara se och uppleva. Som tex "där är en rönn" eller "där står ett sekelskiftshus". Vi rusar förbi tusentals upplevelser utan att registrera dem. Inte minst vad naturen erbjuder. Och upplever vi, är det ofta "fult, dumt, hemskt, dyrt, idiotiskt osv. Inte konstigt man blir stressad. Och rusar vidare medan man missar ännu fler energigivare.

När min dubbelseans var färdig idag var jag fylld till bredden och kunde fortsätta surfa på känslan. Tog mig helt enkelt en ordentlig cykeltur. Rakt ut på bystan. Kan man uppleva till fots borde man ju kunna det även från en tvåhjuling.



Konstigt, men jag blev så himla lyft av all grönska. Hade liksom glömt att vildvuxen pepparrot gör mig långt in i själen glad. Så har det alltid varit. Krispiga, stora knallgröna blad med ett rotsystem som kickar och erbjuder klimax. Helt gratis och nästan helt utan anspråk på livsvillkor. Liksom att jag på flera ställen for förbi, och stannade till vid nyponsnår. Vem blir inte överlycklig av nyponsoppa. Och grunden till den kan man "få" gratis. Naturen har allt. Inklusive Highland Cattle - hur lyft blir man inte av dem då.



Ska försöka göra det varje dag kommande vecka. Cykla ut till grönskan och all vettig medveten närvaro. De lovar varmt godisväder i veckan. Ska lämna det kalla jag har i bagaget och försöka omformatera till något jag är värd. Värme. Ut och inifrån kommande.

Ringde tossiga morsan från distans igår eftersom jag både såg och hörde (nåja, den brytningen gick inte att begripa sig på) att hemtjänsten försökt nå mig på mobilen. Nädå, allt var bra med henne. Hon undrade som alltid ifall jag jobbade. Det blir ju så, när veckans alla dagar blir ett och de tappar sitt värde. Vi avrundade med ett löfte att jag skulle ringa igen under kvällen. Redan en timma senare var hon själv på telefonsvarartråden. Och hade pratat in en önskan om att jag skulle ringa. För att "det var så rörigt" och för att hon "hade så ont i foten". Samtidigt hade hemtjänsten ånyo ringt. Och dessutom min exsambo. I ungefärlig synkad tid med varann. Klart att jag blev orolig...

Så fick jag veta: att hemtjänsten hade ringt om tossiga morsans kaffebryggare. Att den s.a.s hade kilat vidare av nån anledning. Språksvårigheterna hindrade närmare förklaring, men det var något om "både på morgonen och på eftermiddan". Jag blev ombedd att ringa ett nummer. Som personalen för övrigt aldrig använder för annat än att ringa ut på. Hemtjänstpersonalen svarar inte i telefonen under sitt arbetspass eftersom de är ute på området. Inne, är de visst bara när de ringer upp och oroar anhöriga.

Tossiga morsan själv hade en mycket tydlig uppfattning om vad som hade hänt. Det var "de där jävla kärringarna som skulle ge fan i hennes kaffebryggare". Ja, den var trasig men hon visste inte varför. Bara att de var deras fel att den var det. Hon var komplett oresonabel och eftersom jag satt i en fullsmockad tågvagn och inte längre kände att just min tossiga morsa skulle stå för underhållningen i den för övrigt tysta vagnen avslutades samtalet.

Ikväll gjordes ett oaviserat hembesök hos den tossiga. Inför veckohandling imorgon ville jag checka upp om det kanske bara är att ersätta bryggaren med en ny kanna eller så. Bryggaren är inte äldre än nåt halvår och då borde ju finnas reservdelar tycker jag. Sparar just precis här och nu alla helknäppa omständigheter runt just kvällens morsabesök och avstår även från fotodokumentation. Det är tillräckligt förnedrande som det är...



Bryggaren stod i en pappkasse. Obrukbar sånär som på själva glaskannan. Såvida man skulle få tag i nytt lock till den och använda ett par hekto svinto att putsa upp kannan med så är den okej, men bryggaren är död för tid och evighet.

Det kan inte ha varit lätt. Det måste ha blaskat och fräst och luktat elände. Tossiga morsan har gjort en bedrift tycker jag. Som har lyckats - jag själv kan till och med tycka att det ibland är svårt att få dit filterhållaren och framförallt kannan på plats, rättvänt. Tossiga morsan hade alltså ställt tillbaka glaskannan med plastlock i sin förhållandevis nya bryggare upp och ner. Med heta plattan på såklart. Och där har kaffet runnit ner alltmedan locket smälte och allt rann över åt alla håll o kanter. Tills det blev kortis förstås. I efterhand är det ju för väl att hon aldrig begrep något. Smält plast är inte att leka med på fingrarna kan tänkas.

Det är inget understatement att det är upponer i tossigamorsvärlden right now.

Sent omsider gick webreprisen 
av Ockelbokrysset undan.

Hämtades av yrkeschauffören i ottan och fick under hans hela arbetspass idag söndag, identifierat hur jäkla svårt det måste vara att forsla fram 50 ton lastbil fördelat på 24 meter. Särskilt som släpet och alla containers skulle av och på i omgångar. De måste rulla rätt på valsen, haka fast i kroken, placeras rätt, fästa fast i underredet och låsa sig. Och allt detta ska chauffören sköta inifrån, baklänges med endast en fjuttkamera som bevakar själva dragkroken. Bilskrället ska ju pumpas upponer oxå. Den måste orka och framförallt inte tippa åt något håll. Det är nåt med boggie. Rena rama Boggiewoggien i min värld. Herregud, själv har jag fullt sjå att fickparkera Passaten.



Idag var det hushållssopor på lasten. En luckrativ business vad jag förstår. Våra sopor säljs till andra län där de bränns och återvinns. Och detta sker per dieseldriven lastbil dygnet runt. Hur tänker man då? De bergen med sopor! Jag blev rent av chockad imorse. Man kommer ju som privatperson liksom aldrig så nära eländet som jag fick göra idag. Berg är bara förnamnet. Berg som "bara" ska forslas. Sen är det ju alla de andra bergen.

Och vilka sopor sen. Jag har väl varit naiv. Snart sagt varje hyresvärd har väl soprum och krav om sortering. De hushållsoporna som vi körde idag var allt annat än sorterat. Det var allt liksom. Möbler, glas och aluminiumburkar inräknat. När han tippade de där förfärligt stora containers:na och innehållet värktes ut i jättehål gick det inte att missa vad folk slänger i sin lilla soppåse.

Annat som chockade?
Såklart råttorna. Även om man begriper kan man aldrig föreställa sig....

Mer?
Ja, jag kan verkligen inte förstå varför inte precis alla skränande fåglar har flyttat till tippen. Visserligen var det horder av diverse fågelarter där redan, men de skulle leva gott allihop.

Det var en lärorik dag. Och jag fick äntligen se det jag i alla år har trott. Att jag har närt en lastbilschaufför under hans utveckling. Grabben är som klippt och skuren för sitt jobb. Jag visste hur glad han skulle se ut att få ratta ett sån tungt fordon. Det var alldeles underbart att se.

En enastående vacker utsiktsplats: Monteliusvägen på söder. En 416 meter långt promenadstråk högt ovanför söder Mälarstrand  som verkligen understryker att Stockholm måste vara en av världens vackraste huvudstäder. Jag blev tagen dit i fredags och känslan av tacksamhet, både för det och för att platsen finns, sitter i än. Söder är så makalöst tilltalande. Nu blev det inte sämre precis. Jag längtar dit. Och tillbaka.

Virituell city tour Monteliusvägen i Stockholm

Lillebror och hans kulturskolemusikanter spelade upp idag. Nationaldagen firades stort i stadsparken. Hade inte lillebror varit där, hade inte jag heller varit det. Inget fel i firandet som sådant, men jag är väl helt enkelt inte sådan djupt rotad patriot. Det går bra ändå så att säga. Jag har inget anspråk på en fridag även om jag gillar vår flagga.



I fredags hade jag nöjet att visitera Stockholm. Där var det, precis som överallt examensdag. Ungdomar åkte i konvojer på lastbilsflak och drog på sig frivillig och mekaniskt utlöst Laryngit. Jag hörde några tjejer skrika hysteriskt och hejvilt. Det var som om de löpte amok. Till slut fick jag syn på dem. Tre stycken som hängde ut ur passagerarrutan i varsin svart och dyr storfräsarbil med tonade rutor.

Det som förvånade mig var flaggorna de viftade med. De var inte blågula.

Vem är det som styr den nationella talinriktningen för svenska flaggans dag? Vad är det man vill få fram? Är det till dem eller är det till oss andra? Och varför? Jag tycker nog att det "kan" betraktas som missriktad rasism att fokusera på invandrare en sånhär dag. Jag antar helt enkelt att den som s.a.s själv känner starkt för sitt nya land, själv vill fira nationaldagen. Om inte, kan man inte göra så mycket åt den saken. Det blir bara löjligt när representanter för stat och kommun en sånhär dag står och basunerar ut hur himla välkomna alla är. Eller ännu värre: som det var i Göteborg, där man bjöd in alla som bytt nationalitet på kaffe & tårtfest. Folk som bott i sverige i  >20år. Precis som Örebro bjöd gamla svensktalande "nysvenskar" på snittar & bubbel på Rådhuset idag. Då ska man ju inte glömma att samma beslutsfattare bestämt att anhöriga till pensionärer på vårdhem "tyvärr" inte längre kan bjudas på kaffe när de hälsar på. Budget täcker inte såna utsvävningar...

Du gamla Du fria, Du fjällfeta ko....

Ska försöka försvara mitt varumärke lite idag. Och hela grundtanken förstås. Det kan man sen få läsa om i en, eller i den: största kvällstidningen. Förut har jag inte lagt ned vidare värst med kraft och energi på att oroa mig, men idag, när det ska ske spelar mitt inre mig ett spratt. Jag är gammaldags nervig. Som en hispigt inbillningssjuk. Inte likt mig alls.

  Foto: modellbilder.se

Det är det här med att jag ska fastna på bild. Själva texten har jag fått checka av och godkänt (så här långt), men fotot kan jag inte göra annat än utelämna mig till. Hoppas att det slutar med ett gapflabb. Det kan ju vara så att jag knappt syns på bilden. Den kanske tas från mycket långt håll. Den kanske publiceras i thumbnailformat. Det  kanske är tänkt att jag ska vara bortvänd. Vilket slöseri i så fall. Med min hispighet. Och så typiskt mig. Att blåsa upp något som om det var självklart att just jag skulle synas. Mitt stora dilemma här i livet. Att vilja finnas så mycket, men inte riktigt synas.