De ser otympliga ut. Och jag känner sympati för att de enligt uppgift ser så dåligt. Fast det är nog onödigt. De tar sig ju fram. Ganska fort dessutom. Och till och med i stan. När jag kom ut från närbutiken ikväll var det en såndär ryslig (läs kamp)-hund som hade fått vittring på nånting. Den lilla matten fick vira kopplet omkring sin magra kropp flera varv för att kunna hålla sin jycke. Och plötsligt fick jag syn på igelkotten. Den strävade på. Ner i rännstenen, upp igen. Genom godis och glasspapper och rakt över trasselsuddar av torrt från naturen. Målinriktad sprang den som en stridsvagn, hela tiden tätt intill husväggen. Närbutikens elektroniska dörrar stod vidöppna, antagligen för att få in luft i affären. Det gick inte att lämna platsen förrän igelkotten hade passerat. Fast redan tidigt kändes det som om kanske igelkotten skulle göra en skarp högerkurva rakt in i butiken.

Och det gjorde den! Lika målinriktat. Med sin klumpiga och taggiga kropp på de små korta benen som fullkomligt rusade fram. Rakt in genom entrén och in i butiken. Jag rusade efter och kotten rullade ihop sig därinne.

Äffärsagaren släppte allt han hade när jag ropade att han hade fått in en "specialkund" i sin butik. Han lämnade faktiskt även sin kassalåda öppen och sprang efter. Och gapskrattade. Precis som jag. Det såg verkligen komiskt ut. Nu var nog det här en igelkott med goda portioner integritet. En som vägrar bli skrattad åt. För lika kvickt vecklade han ut sin taggar igen, vände på klacken och rusade ut samma väg han kom in. Slutet gott, allting gott.