Det infinner sig alldeles speciella känslor när man kör (och kanske även åker) hoj. För mig är det bl.a befrielse, frihet, mod, sturskhet, tuffhet, avkoppling liksom en slags fysträning och inte minst kärlek. Jag blir glad. Att köra på distans och landsväg är en sak. Att köra i tätort för att mest visa upp sig är en annan.  Folk vänder sig om. Pojkar och unga grabbar dreglar. Män och gubbar tappar hakan. Kvinnor och andra fruntimmer håller för öronen.

Kanske blir jag extra tittad på för att jag är en kvinna som kör en ganska tung motorcykel med mycket buller och krom. I alla fall när det syns. Och det gjorde det idag. Trutvalla, sommarrött lack på nagglarna, flätor och rosa snusnäsduk.

I ett visst läge mitt i stan kändes det som om jag tappade bort mitt sällskap. De unga tu. Och jag fick stanna i en trång passage för att släppa förbi trafikanter och människor som flanerade i kvällssolen. Ikapp kom då ett gäng "riktiga hårdingar". Såna med skägg och sporrar på pjucken. Såna som inte bara har raka rör, de är nog även ihåliga. Och deras styren är förmodligen en intern tävling om vem som har längst.

 
Foto: Canvasfabriken


Jag tung cykel? Jo tjena.
Jag mycket krom? Jovisst, beroende på jämförelse.
Jag en tuffing? Knappast.

De log och de hälsade.
Allihopa.
Och de tittade.
Nogsamt.
På hojen.
På mig.
Och sen kom det.

En flört!

Så tuff är jag, att precis då, när ingenting fick hända. I alla fall ingenting som hotade hela min föreställning om att vara en cool tjej. Precis då - fick jag motorstopp. Den dog. Antagligen för att den där flörten fick mig att tappa kopplingen. Eller om jag kanske hade lagt i friläge och i ren nervositet trampade i en växel. Vet ej, det blev i alla fall en jäkligt konstigt känsla. Jag blev lika mycket värd som en prutt ungefär...

Vad är det för fel på vespa?
Eller moped?