Lillebror och hans kulturskolemusikanter spelade upp idag. Nationaldagen firades stort i stadsparken. Hade inte lillebror varit där, hade inte jag heller varit det. Inget fel i firandet som sådant, men jag är väl helt enkelt inte sådan djupt rotad patriot. Det går bra ändå så att säga. Jag har inget anspråk på en fridag även om jag gillar vår flagga.



I fredags hade jag nöjet att visitera Stockholm. Där var det, precis som överallt examensdag. Ungdomar åkte i konvojer på lastbilsflak och drog på sig frivillig och mekaniskt utlöst Laryngit. Jag hörde några tjejer skrika hysteriskt och hejvilt. Det var som om de löpte amok. Till slut fick jag syn på dem. Tre stycken som hängde ut ur passagerarrutan i varsin svart och dyr storfräsarbil med tonade rutor.

Det som förvånade mig var flaggorna de viftade med. De var inte blågula.

Vem är det som styr den nationella talinriktningen för svenska flaggans dag? Vad är det man vill få fram? Är det till dem eller är det till oss andra? Och varför? Jag tycker nog att det "kan" betraktas som missriktad rasism att fokusera på invandrare en sånhär dag. Jag antar helt enkelt att den som s.a.s själv känner starkt för sitt nya land, själv vill fira nationaldagen. Om inte, kan man inte göra så mycket åt den saken. Det blir bara löjligt när representanter för stat och kommun en sånhär dag står och basunerar ut hur himla välkomna alla är. Eller ännu värre: som det var i Göteborg, där man bjöd in alla som bytt nationalitet på kaffe & tårtfest. Folk som bott i sverige i  >20år. Precis som Örebro bjöd gamla svensktalande "nysvenskar" på snittar & bubbel på Rådhuset idag. Då ska man ju inte glömma att samma beslutsfattare bestämt att anhöriga till pensionärer på vårdhem "tyvärr" inte längre kan bjudas på kaffe när de hälsar på. Budget täcker inte såna utsvävningar...

Du gamla Du fria, Du fjällfeta ko....