Alltså, jag älskar verkligen bergodalbana och jag älskar mat, resor, böcker och allt sånt man "kan" skaffa sig för sitt välmående, men ingenting går upp mot det spontana, uppriktiga och utan skygglappar från människohjärtan uppkomna. Äntligen är sommarpratarna igång. Och redan är ribban satt. Jag förmodar att de flesta av övriga får svårt att matcha dagens sommarpratare Pär Johansson som är verksamhetsledare för Glada Hudik-teatern. Han om någon upplever det som jag ser som så befriande och älskvärt i livet. Det äkta och oförställda. Det spontana, varma, nyfikna och kanske framförallt snälla en del människor begåvats med. Han kallar oss som inte är utvecklingsstörda för normalstörda. Det borde inte kallas normalt att lägga band på sig. Att förställa, anpassa och kanske tillomed göra avkall på vem vi är. Och framförallt borde det inte kallas "störd" att vara sig själv. Jag vet flera sk "normala" som är rädda för de människor som tex ingår i Glada Hudik-teatern. Inget kan vara tokigare. De är ju själva inte rädda för oss. Och absolut inte för att vara sig själva.

Citerar rakt av vad som fått mig att må så bra ikväll från hans program. Angående fördomar: 

”Det häftiga med utvecklingsstörda är att de inte behöver skriva värdegrunder eller åka på kompetensutveckling, för de besitter den största egenskapen en människa kan ha. De behandlar alla människor lika, trots hudfärg, trots ras och kön. Och det klaraste och mest lysande exempel jag har på det, hur det fungerar i verkligheten, det var när vi spelade hela vår Elvisföreställning i Hudiksvall. Vid ett tillfälle var landshövdingen där och tittade. Och de roliga var att alla frågade just ”vem är han”, för han kom in bakvägen och hade egen chaufför och en massa saker. Jag försökte förklara att det var en landshövding, men ingen av skådespelarna förstod riktigt. I pausen kom landshövdingen in och enligt hans agenda skulle han ställa en massa frågor till våra skådespelare om hur teatern fungerar men han får ingen kontakt. Och jag såg, hur han också hade fördomar, hur han var rädd att närma sig och hur konfunderad han var, för alla gick förbi honom. Men plötsligt så bröts tystnaden genom att en av våra utvecklingsstörda skådespelare kommer ut från sin loge och skriker:

-         Pär, vart är hövdingen?

Då pekade jag:

-         Han står där.

Den här killen går fram till landshövdingen. Han står näsa mot näsa och jag har aldrig sett en så rädd landshövding i hela mitt liv, (jag kanske inte har sett så många rädda heller)… och han säger:

-         Är det du som är hövding?

Och landshövdingen nickar förskräckt och så blir det knäpptyst. Och då säger killen till han:

-         Ugh! ”