Här är hon, gullefjun...


Kommentarer känns överflödiga.
Förutom att airam tydligen per automatik håller sig med vattenstämpel. Från 2009!

Jan i Skrolycka: Kejsaren av Portugallien, visste ju inte till sig när han med sin Kattrina fick världens vackraste dotter. Minns nu inte på pricken hur det berättades, men tösen skulle absolut ha de allra finaste namnen:
Klara Fina Gulleborg.
 
Det kunde minsann den här tösen också heta.

Idag fyller min absoluta favvis år. Och hon ska förstås uppvaktas. Dessvärre kommer nog inte själva födelsedagsbarnet i fokus på sin egen dag. Antar nämligen att ingen kommer att kunna släppa ögonen från hennes alldeles speciella present. Lilla Klara, Lhasa Apsovalpen lagomt fyllda två månader som
har flyttat hem till dem nu.

Stora Lhasa Apsoflickor är fina, men valpar är ju valpar. Längtar efter att bli Klara-pussad.

Öppnade nyss gårdagens post.
Det känns bekant, som om jag har upplevt det förr...





Aldrig har jag väl jobbat så mycket som under 2009. Ändå deklarerar jag för ganska mycket mindre slantar. För det mesta min kraft har gått åt, har jag inte avlönats för. Likt förbaskat åker jag på restskatt. Så är mitt liv. Det blir till att yrka på avdrag för utlagda och redan skattade pengar igen. Jada jada...

Fast i år har jag ju en egen sifferkille. Som kan språket. Och som kan förklara så att även en sån som jag förstår.
Det är inga fel i att skatta, det jag själv kan dra nytta av tack vare vårt skattesystem är ovärdeligt. Men att människor som ställer upp för att andra människor skall få det drägligt, ska sota för kostnadsersättningen de "lyfter" är horribelt. Dags att överklaga!

Kvibille® Svecia Extra Vällagrad 24 månader

~ Det som göms i snö, kommer fram i tö  ~

Så äckligt det är att promenera nu. Här i mitt kvarter är det helt omöjligt att ta ett enda steg utan att titta sig för. Och jag kan följa äckligheterna ända upp på stan när jag cyklar fram o åter. Det märkliga är att de hundägare man pratar med såhär års, alltid är mycket övertygande i att de alltid tar upp efter sin hund. Vem är det då i så fall, som låter sina jyckar bajsa fritt i snöhögarna om vintern?



Hörde en snubbe lägga fram ett förslag på radion igår. Han föreslog ett kollektivt hundägaransvar. Att alla med hund utan prut går ut och mockar upp tio påsar var. Det håller jag med om!

Ganska ofta, för att inte säga dagligen, hör jag i mitt arbete talas om servicefolk som både är motbjudande, elaka, och rasande moraliskt olämpliga som chaufförer. Det fick tossiga morsan och jag bevis för idag. Det var så himla skönt att sätta gubbjäkeln på plats. Jag fräste i för kung och fosterland - och framförallt för alla stackars underlägsna pensionärers skull (dessutom med pekfingret hyttande):


- Hallå där, jag är faktiskt 47år! Du skriker inte åt mig på det där viset. Och inte åt någon annan heller. Håll truten med dig och skäms människa!

Det gjorde han.

Saneringsarbetet i min trut är nu uppstartad. Alla (nåja) provisoriska nödåtgärder ska till slut avrundas till något riktigt, robust och på sina håll konstgjort. Eller, just det beslutet läggs nog på framtiden. Det känns inte vettigt att dra ut två tänder för att kunna ersätta en enda med en brygga. De två närmsta har nämligen inte rötter som duger eller håller. Titan funkar inte heller eftersom tandbenet är för fjuttigt.

Det blir således två tuggtänder som skall åtgärdas. En rotfyllning och en operation - där.... jag orkar knappt tänka på det....en rot skall opereras bort. Hon påstod att det var något de "faktiskt" sysslade med ibland. Att skära upp tandköttet och lägga åt sidan som en gardin för att sedan via tandbenet blotta en av tre rötter. Den skall hon borra sig igenom tills den blir lös och kan plockas bort. Så fylls håligheten igen och gardinen sys tillbaka. Jag förvarnades att det kan innebära penicillin och nässpray en tid, eftersom det hela ligger i anslutning till bihålorna. Det skulle vara bra om jag såg till att ha en lugn period omkring mig då. Jo, jag tackar.

Avsultningsvis ska det irodningsställas en ny bettskena. Inte för att jag gnisslar utan denna gång för att jag övergått till att bli en bitare och nu pressar & biter så duktigt att kindmuskeln är synnerligen vältränad och tjock - och för att jag bitit mig till ett saxbett. Tänderna har alltså flyttat på sig. Det kommer väl annars, utan bettskena, till slut se ut som om någon kastat in gaddarna i truten på mig. Bäst att göra och betala för vad hon anser är bäst för mig.



Just idag tyckte hon det var bäst med en Kofferdam. I en timma hade jag den spänd över hela munhålan och halvägs upp över näsan. Det är ju tur att man slipper se eländet. En tand blottad, resten av patienten dold under blå latex.

Fast det gick bra.
Antar att det känns ännu bättre bara bedövningen släpper. Tycker att det räcker nu. Fem timmar är väl lite väl ihållande. Undrar om man kan önska sig en mindre skvätt nästa gång. Förresten är det ju konstigt att ingen försökt ta fram ett antidot på bedövningsmedel. Tror att det finns pengar att hämta där. Säg den som vill vara bedövad!? Om man får sin nota saltad med någon hundring hos tandläkaren för en antidot, skulle det försvinna i det stora hela. Ju.

Ibland fnissar min arbetskamrat så gott för sig själv. Har både frågat själv om varför ett par gånger och andra gånger har hon frågat mig om jag vill veta vad som lockar henne att skratta.

- Det är så roligt när jag tänker på att du syntes på storskärm och inte visste om det!

Det får jag bjuda på. Det var naturligtvis roligt, för dem som såg mig. Själv visste jag ju inget då, och i efterhand är det försent att vara missunsam.

Vad värre är, skrattar hon åt en helt annan blunder nu. Jag har gjort ytterligare en skrattretande katastrof. Som är så hemsk och ny att jag ännu inte kan prata om den. Det är bara hon och en till som vet. De enda som jag öppet vågar presentera min usla självkänsla inför. När katastrofen blev ett faktum var det läge för ide, hål i golvet eller att till syvende och sist välja sig ett eremitliv på grönland eller så. 

Den senaste blundern skapades definitivt av dålig karma. Jag fick vad jag förtjänade. Grunden hade ingen annan än jag själv lagt. Stakade ut vägen gjorde jag. Ett grandiost självförtroende ledde mig rakt på pumpen. Det blev dags att revidera sig själv.



Det är livsfarligt att vara nonchalant, jag borde verkligen i den här åldern vara medveten om det. Man får vad man förtjänar. Jag är själv boss över mitt öde. Karman måste vårdas. Tillsvidare får jag se dessa skrattanfall som en påminnelse att jag kan bättre. Att jag blir pekad på och blir påmind om. Närvaro och medvetenhet står på agendan.

 
 

Hon jag pratade med sa: "folk pratar så mycket om att de ska dö".

Jag undrar vad just de vill säga med det? Är de rädda för dödsögonblicket? Söker de verbal lindring? Är det hot om suicid? Konstaterar de bara? Eller känner de samma stress som jag. 

För min del handlar det vare sig om rädsla eller ångest för själva dödsögonblicket eller vad som sker sen, om det sker nånting sen. Nä, jag känner stress över att det ska roddas bland mina prylar. Att någon eller några krakar ska ta hand om det materiella som ju faktiskt betyder en hel del för mig nu, men som sen blir komplett obetydligt för eftervärlden. Och jag känner stress över allt skräp. Alla papper, alla mappar i datorn och alla "viktiga" smågrejor som jag just nu inte kan befria mig ifrån men som de facto går alldeles utmärkt att lämna.

Hon som lyssnar på allt detta dödsprat är psykiater. Utifrån det drar jag en slutsats att hennes stödsamtal till stor del handlar om både längtan och rädsla för döden som sådan. Kanske inte så mycket oro över att de enskildas hem inte hunnit bli dösstädade. För det är väl det min handlar om. Att jag måste döstäda.

Kan det gå så långt att man fastnar i dödstressen? Tänk om andarna omvandlar all min vardagsångest att bara innefatta tankar på döden. Det är ju inte precis någon drivkraft. Idag driver min oro kugghjulen. Hade jag ingen olust skulle ingenting ske. Jag skulle aldrig slänga mig från den ena uppgiften till den andra om ingen ångest funnes. Så för det mesta upplever jag olusten positiv. Samtidigt är den förstås energikrävande.

Har blivit intervjuad och bokat upp mig för KBT.
Framtiden är att sikta rätt.
Inte ditåt eller ditåt.
Och absolut inte bakåt.
Fram ska jag.
Och framförallt våga stanna där.

Då blir det nog både vettig befrielse och döstädat här.

När jag var i unga år kändes rött guld hett. Och mäktigt. Det var det enda jag ville pryda min kropp med. Guld visade en del av vem jag var. Turligt nog fanns det de som unnade mig det i present. Och somligt köpte jag själv. Flashbackar på känslan. Det  är gott att få guldsmycken i den åldern. Särskilt Bismarck. Och det är superdupergott att bli förärad.


Någonstans i trettiofemårsåldern omvandlades detta guldintresse att på smyckefronten uteslutande innebära  silver. Tunga parfymer, blått på ögonen och blingbling i form av rött guld funkade inte längre. Sentimentalfritt bytte jag skepnad. Sedan dess har ett helt set guldBismarck legat i lådan.

En tös har vi i familjen. Den bästa tösen förstås. Min brorsdotter. Som jag antog skulle ha samma känsla och fetish för rött guld i sina unga år, som hennes faster hade. Och därför fick proffsen putsa upp och placera dem i fin låda. Den doserade halslänken och armbandet i alla fall. Ringen och örhängena minns jag inte längre.

Det kommer inga fler töser till oss, så i händelse av att det finns mer blingbling i guld, så är bergis hennes framtid säkrad...

Hon förärades och upplevde det hett. Dessvärre har vi.... eller dessbättre.... inte samma mått på våra kroppar. Smyckena hade några länkar för många på henne. Hon uppmanades gå till smeden. Ett par gånger. När jag insåg att guldsmedsändringar nättupp har samma kostnad som att köpa nytt guld, sändes ett bidrag.

Idag har hon hörts av.
Om att hon bär guld på sin arm.
Och mår gott av det.

Jag vet hur det känns.

~ 20 = Guld
> 30 = Silver
> 40 = Vitt guld

Vårdagjämning. Bortsett från blåst, en riktigt underbar och vårlig utedag. Som dessvärre har avhandlats inomhus. Det finns inget att välja på nu i slutspurten. Vi skriver på vår uppsats notoriskt varje ledig stund. Och idag fick det bli på mitten. Halvvägs till varandra.

I Arboga.

Det började bra. På väg till angiven plats slank jag, direkt vid öppningsdags in på en loppis. Och gjorde fynd. Jag tillomed tjänade 100kronor. I prutmån. Man känner sig duktig.

 Lånad bild

De blev så billiga. Och de är så fina.
Ska skrubba dem lite. Och hälla vatten i för att få veta måtten (5 och 7 liter?) förutom att jag genom nätet hoppas på att få hitta ålder. Jag är förtjust. Gammalt är det bästa, det med själ gör mig glad.

Det blev en dag med innesol oxå.

Är det inte det ena, så är det det andra... som kärringa sa, när hon blödde näsblod....

Vintern tinar upp och dunstar i vacker vårsol... då kommer det pollen!



Atjoo.

Ett album med svenska kultlåtar måste man ju lyssna igenom. Upptäckte nyss något ruggigt när jag fyllde på min lista hos Spotify...



Flera låtar sitter som gjutna. Jag kan dem ordagrant utantill! I Sofia dansar go-go med Stefan Rüdén missas icke en stavelse.

Och vad värre är, finns det fler... Guenerina med Paul Paljett och Där Näckrosen blommar med Flamingokvartetten.

Kära nån...



Känner igen både det en å det andra. Jag hade oxå såna stövlar. Det var de jag hade den där förbålt iskalla vintern. Samma år som de visade Raskens på tv. Och Rasken fick kallbrand. Något jag själv trodde mig bli drabbad av när vintern var så envis att bussen vägrade köra mig ända hem på bystan och morsan lika envist pga väder vägrade hämta mig vid vägen. Den promenaden. I bitande iskyla, snö och snålblåst i ofodrade stövlar glömmer jag aldrig. Och minns jag inte alldeles fel, så finns det nåt att erkänna. Om jag vågar...

Lp-skivor med Paul Paljett finns i min källare.

Se den på bio, hyr, köp eller ladda ner - hur man tar den till sig spelar ingen roll - det är att man gör det.



Ric O’Barry är killen som på 60-talet tränade delfiner och spelade in Flipper-filmerna. Han berättar i dokumentären The Cove - Havets Hemlighet hur plågsamt lite insikt han hade på den tiden. Att han bara njöt av framgångarna och årligen köpte sig en ny Porsche.

Till den dagen Flipper tog sitt liv genom att medvetet sluta andas pga depression. Ric O’Barry började inse hur fantastiskt intelligent och medvetet djur delfinen är och denna samvetsgranna insiktsresa har alltså nu lett fram till en Oscarsbelönad dokumentär. Ric O’Barry känner stort ansvar i att dresserade delfiner fick bli människors intresse. Han blev och är nu istället beredd att offra sitt liv som aktivist för att sona sitt brott.

Varje år i september pågår en barbarisk delfinjakt i den japanska viken i staden Tajii. Man fångar med regeringens goda minne in delfiner som för dryga belopp (minst 1,5milj kr) säljs till maritima nöjesparker och delfinarium (tänk in Kolmården) om de duger. Om djuren däremot inte anses duga, sticker man och hugger ihjäl dem i ett fruktansvärt djurplågeri och blodbad.  Eftersom det handlar om drygt 23´000 delfiiner kan man med säkerhet påstå att flera delfinungar får bevittna hur deras mamma plågas till döds. Eller tvärtom. Delfinskriken är obeskrivliga...

Köttberget denna jakt och slakt innebär säljs under benämningen "valkött". Den japanska regeringen sysslar med konspiration och snuskar till sig intresse från mindre bemedlade länder runtom för att mångla ut sitt ovetenskapliga påstående att delfiner måste betraktas som skadedjur vilka bär skuld till urfiskade vatten i världshaven.

Fosslila bränslen leder till kvicksilver i naturen. Ju större ett djur är, desto mer kvicksilver har det fått i sig. Delfiner är proppfulla med kvicksilver. Detta otjänliga kött har serverats som obligatorisk lunch i japanska skolor. Alla vet vad kvicksilver betyder för människorarten. Japanerna biter sig alltså i svansen själva.

Och det gör vi andra också. Delfiner ska inte uppträda i bassäng. Jag får sålänge jag lever ångra att jag simmade med delfiner i Turkiet. Sålänge människor vill komma dresserade delfiner nära, har vi skrivit under på att delfinslakten i Tajii ska fortsätta. Eller?

The Cove - Sverige

Asch, det är ju ingen chock för oss andra. Hon satte ribban redan i deltävlingen. Människor med karisma vet sällan om det. Hur mycket de strålar. Inte Anna heller. Det är just därför.

Nu verkar solen ha kommit på riktigt.
Idag har jag cyklat på asfalt, vilken himla skön känsla! Dagen idag är den första sedan september/oktober utan mössa under lunchpromenaden. Fåglarna kvittrade maniskt under färden hemåt. Och takdroppet vill inte ge sig.



Tjohoo - vi går mot vår!

Har skrivit om det förr. Om kärleken till Stig-Anders (Hästmannen) och "alla" andra riktiga människor därute. Det är så mäktigt. Jag blir glad och ledsen samtidigt. Och kommer till eftertanke. Om hur viktigt det är att vara sig själv i här och nu.



Nu kommer snart uppföljaren av Peter Gerdehag och Tell Johansson med SF´s intresse. Kokvinnorna.

"Kokvinnorna är något så ovanligt som handmjölkerskor och förmodligen de allra sista som levererar sin handmjölkade mjölk till Arla, som kör upp till deras halländska höjder med den stora tankbilen! Maj-Ros, Liselotte, Lilly, Stina, Kalven-Lille, den oerhört älskade stuten Fille och arvtagaren Lill-Fille är några av namnen på de rödvita innevånarna i den gamla lagården. Många av dem är lika egensinniga personligheter som Kokvinnorna Inger & Britt. Alla är de utrotningshotade av den nya tidens krav och tidens gång och människans förgänglighet".

Klicka på länken för att se världspremiären: www.youtube.com/watch?v=LYWROBQkxls

Nya riktiga människor att  tjusas av, beundra, avundas och älska...