När jag var i unga år kändes rött guld hett. Och mäktigt. Det var det enda jag ville pryda min kropp med. Guld visade en del av vem jag var. Turligt nog fanns det de som unnade mig det i present. Och somligt köpte jag själv. Flashbackar på känslan. Det  är gott att få guldsmycken i den åldern. Särskilt Bismarck. Och det är superdupergott att bli förärad.


Någonstans i trettiofemårsåldern omvandlades detta guldintresse att på smyckefronten uteslutande innebära  silver. Tunga parfymer, blått på ögonen och blingbling i form av rött guld funkade inte längre. Sentimentalfritt bytte jag skepnad. Sedan dess har ett helt set guldBismarck legat i lådan.

En tös har vi i familjen. Den bästa tösen förstås. Min brorsdotter. Som jag antog skulle ha samma känsla och fetish för rött guld i sina unga år, som hennes faster hade. Och därför fick proffsen putsa upp och placera dem i fin låda. Den doserade halslänken och armbandet i alla fall. Ringen och örhängena minns jag inte längre.

Det kommer inga fler töser till oss, så i händelse av att det finns mer blingbling i guld, så är bergis hennes framtid säkrad...

Hon förärades och upplevde det hett. Dessvärre har vi.... eller dessbättre.... inte samma mått på våra kroppar. Smyckena hade några länkar för många på henne. Hon uppmanades gå till smeden. Ett par gånger. När jag insåg att guldsmedsändringar nättupp har samma kostnad som att köpa nytt guld, sändes ett bidrag.

Idag har hon hörts av.
Om att hon bär guld på sin arm.
Och mår gott av det.

Jag vet hur det känns.

~ 20 = Guld
> 30 = Silver
> 40 = Vitt guld