För inte så värst länge sen läste jag i någon av kvällsskvallertidningarna att Sylvester Stallone skulle ha förolyckats - i sitt ansikte - på en filminspelning. Han tröstade och förlät "misshandlaren" offentligt och lät från sin sjuksäng hälsa till  folket om sin övertygelse att det hela skulle läka ut utan några som helst men...



Nä, kalkylerar man med hur många som trots allt använder Botox, så är ju komplikationerna få ändå. Och ännu färre på pann och ögonlyft. Resultatet blev säkert som han hoppades även om jag tycker att han lessamt nog förändrat sitt utseende till det sämre.

En operation till och han blir förvillande lik Carmen: Percy Nilegårds nästan överintelligenta och moraliska konsult & dansös. Man ska ha respekt för finlir. I alla fall finlir med skalpellen.

Han är fåfäng (ingen trodde väl nåt annat, sen gammalt) och fejkar en misshandel för att få läka sitt makeoverjobb ifred. Detta jobb som stolt skulle visas upp i det program som drar allra flest svenska teve-tittare. Melodifestivalsfinalen där han med sitt nygjorda och mimikavskalade fejs uttalade Måns Zelmerlöv´s namn helt bort i tok.

- Dolph, Cristajna and Mens.

Det är så roligt att jag inte kan sluta tänka på det. Hur en maximalt fåfäng och dessutom amerikansk person hanterar sitt mensiga snedsteg. Plötsligt blev han som en slags Carmen för mig. Så på riktigt och ändå så på låtsas. Lyteskomik när den är som bäst.