Det har varit nåt knas i relationen mellan tossiga morsan och hennes telefon i några dagar nu igen. Hon har en sån telefon som man kan lägga ifrån sig förutsatt att man stänger av den på on/offknapp. Det har vi ju haft mycket bekymmer med länge, eftersom hon s.a.s glömmer att trycka av när samtalet är över. Eller i avancerade fall både trycker på och av när hon ska ringa upp, med påföljd att det hinner gå fram en enda signal och sen inget mer.

Nu i veckan har det tagit en evinnerlig tid varje gång innan hon har svarat. Så lång tid att jag har hunnit planera för akut uttryckning och redan i det läget insett exakt vad som har hänt och hur jag skall hantera det. Så har hon plötsligt svarat. Andfådd och förvirrad. Och påstått att telefonen står så långt bort.

Misstänker efter hembesök att hon "bara" blandat ihop sin telefon med fjärrkontrollen till nya teven. Samma gamla telefon som hon "brukar" glömma att stänga av, låg på precis samma ställe som alltid. Och den ringde när jag testade. Tanten har alltså rusat (nåja...) till ett annat rum när det har ringt.

Den fick gå i pension nu. En telefon som hon uppfattar som något helt annat är inget att ha. En rustik och ordinär telefon med knappar, lur och sladd fick komma till pass istället. En telefon som både syns och hörs. Och som i stort sett är totalbefriad från finesser.



Det blev bra det. Och jag provringde från min mobil. När hennes telefon ringde  sken tanten upp, som en sol:
- Nämen, nu ringer det så passligt, vem kan det vara?
- Svara du mamma, jag väntar.

Plötsligt insåg jag precis hur det hänger ihop. Hon vet vem jag är. Hon har koll på vad jag heter. Det är sällan hon säger fel namn till mig, men ganska ofta upplever jag ändå att jag inte riktigt är jag för henne. När jag kontrollringde så sa jag som jag brukar "hej mamma, vad gör du" och hon svarade "ja, hon är här och fixar med min telefon".

Jag började skratta. Och hon skrattade ikapp med mig, höll sen för luren en aning och sa lite försiktigt:
- Det är Maria i luren "ho" är så tokig så!

Vår tossiga morsa har två döttrar i en. Jag är både vår döda storasyster och jag i en slags paketlösning för henne. Det känns faktiskt bara bra. Säkert tänker hon mycket på sina förlorade barn, men ordnar hennes förvirring det så att hon slipper medvetenheten dagligen, så är jag tacksam mitt i allt elände.

Och vår döda lillasyster har födelsedag idag. Hon skulle ha blivit 46år. Demensen har raderat dagar, datum och årtal för morsan. Det är lika tacksamt det, dessa grådagar.