Vid min arbetsplats mitt i stan, finns en oerhört tråkig bakgård. Den är till störtsa del tak på en underjord som mest kan liknas vid en annan typ av stadsdel fast våning downunder. Postbilar och postcyklar står parkerade där. Och det finns soprum dimensionerade för flera kvarter. På detta tak står också flera kylsystem och aggregat för stadskärnans butikmyller förutom diverse småbyggnader som antagligen huserar diverse elektriska stationer. Dessutom tornar sig hemska skorstenar upp från asiatrestaurangen som även har sina gasbehållare i ett litet hus. Innergården är kort sagt urtråkig. Och så långt ifrån liv man kan komma.


Ändå skuttade det en svart kanin där i slutet på november. En barnfamilj hade "tappat" honom. Han hade sele på sig och koppel i eftersläp. Lagom när vintern med hot om metervis av snö och krigisk kyla slog till i december kom han skuttande igen. Nu med sele och avbitet koppel.

Inget får mig så komplett tankeupptagen som djur vilka far illa. Jag hämtade förstärkning i form av folk och mat i form av det mottagningen hade att erbjuda från sina utarmade skåp. Gammal torr müsli och en skål med cornflakes. Kaninen jagades in i ett hörn. Och försvann!

Sen har ingen sett honom. Jag ringde hyresvärden, satte upp lappar och tittade ut varje dag. Ingen kanin och ingen empati i sikte. Vet inte varför, men samvetet var mig inte nådigt, inte arbetskamraterna heller:

- Du förstår väl nu att han är död?

- Har du tänkt på att kaninen ligger på rygg och är så frusen att benen pekar rakt upp?

- Vilken tur att man inte är kanin, eller hur?

Till slut glömde jag honom. I alla fall i den grå vardagslunken. Så fort tanken slog till, sköt jag bort den. "inte tänka kanin, absolut inte tänka kanin". 

Tills idag, när jag satt där med en patient och tog prover samtidigt som jag slängde ett öga ut genom fönstret medan jag lyssnade, fick jag se den svarta kaninens rumpa skutta förbi...

Det gjorde den sen flera gånger. Utan sele våren till ära.
Så otroligt.
Det betyder nog något.

Kaninen överlevde.