Har varit ett öra för någon som hastigt förlorade sin mamma häromdagen. En som naturligtvis redan är i, och har en förfärlig tid framför sig. Sorgearbete är bland det svåraste vi har.



Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
göms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta. / Tomas Tranströmer

Chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och, inte till slut utan fortsättningsvis: Nyorienteringsfasen.
Den senare kommer man kanske inte riktigt ur. Om man ens ska ur den. Livet fortsätter ju, sålänge det gör det. Och man nyorienterar sig. Tillsammans med det gamla, upptrampade och understundom nyupplevda. Eller inte alls. Några sorgearbetare fryser fast. Några upplevelser och känslor vill enskilda inte släppa.

Mitt öra fick idag mest finnas för chocken hur mycket tokigt folk det finns. Eller för hur mycket konstigt detta folk presenterar. Många människor blir rädda när sorgen inträder. Många klumpar till det.

Det hör ju  också till soregarbetet, det vet jag av egen erfarenhet. Att man omvärderar. Att man kanske befriar sig från det man inte längre vill ödsla energi på, eller så betsämmer man sig att visa vägen.

Konsten är dock i en sådan situation som jag hamnade i idag att: aldrig yppa ett ord av allt man vet. Det enda man kan göra är just att lyssna. Ett arbete nästan lika svårt som sorgen själv.