Idag provar min stora pojke sig fram på vägarna. Han har äntligen fått ett jobb. Och dessutom det han önskade allra mest. Att få ratta fram en långtradare. Med last som kräver överkurs i att hantera och föra fram farligt gods. Han ringde nyss. Det var en yrkeschaufför som ringde. En stolt, glad och arbetsvillig kille med tillförsikt. Hans lycka är delad. Minns själv hur jäkla fattigt det var ibland de första åren när man stod på egna ben. Visserligen var jag inte arbetslös, men studentlivets ekonomi kan gott jämföras med lägsta rang som arbetssökande. Så mycket man fick göra avkall på. Så många önskningar. Så tröstlöst att bara äta knäckebröd. Med senap på. I bästa fall. Idag många år senare är ju standard och status nåt helt annat. Jag tror att många människor i allmänhet och kanske åttiotalister i synnerhet verkligen tagit till sig det där om att allt kan ordna sig. Dvs att man genom kommersens och låneinstitutens försorg "kan" få allt. Men vilken baksida! Den berättar man inte om, innan. Den får vi se på Tv3 och Lyxfällan. Nu har inte den här killen fastnat i nåt sånt tackolov, men jag vet att han önskar sig ett liv "som alla andra". Nu får han det och det kittlar även mitt hjärta.