- Freudiansk felsägning

Erkänner, precis som jag gjort förr. Att det stundom är skitjobbigt att ha tossiga morsan på tråden. Särskilt såna här veckor när hon ringer varje dag. Och flera gånger om dagen. Från bittida till sent. För att säga ingenting. Jo, hon pratar ju om katterna. Och nu om "fåglarna" som är hennes "enda vänner". Befarar att grannarna snart ringer till Aschberg så att Grannfejden får rycka ut, därför att tossiga morsan matar fiskmåsar, kråkor, skator och andra urjobbiga flygfän. På fönsterblecket dessutom. Vilket oväsen. Och vilken sanitär olägenhet...

Hur som helst. Jag orkade inte riktigt ikväll. De där meningslösa konversationerna suger musten ur mig och jag bad att vi skulle "fortsätta imorrn".

- Så sa du igår också!

- Jo, men jag har så mycket omkring mig mamma, det är plugget och jobbet och firman och alla kontakter - jag orkar inte riktigt vara social sent på kvällarna.

- Hur länge ska du hålla på med det där knullandet?

Så blev det plötsligt ett bra samtal i alla fall. För som hon skrattade var det länge sen jag hörde. Först för hur himla tokigt det blev. Hon frågade upprepade gånger vad hon hade sagt. Och sen för hur hon förfasade sig över vilket fult ord som hoppade ur munnen på henne. Upprepade gånger sa hon: "- det är ju förskräckligt..."

Det tycker inte jag. Vore alla våra samtal sådär upplivade, finge hon gärna ringa ännu mer!