Vi pratade om "det" idag. Hur ovanligt det är ändå, att människor fyller upp hela utrymmen med bara sin uppenbarelse och utstrålning. Berättade för min kollega om en kvinna i övre medelåldern som jag pekade ut som en "sån" igår. Och hur det kändes. Att tillomed jag, som är noll intresserad av kvinnor på "det" viset, upplever den här kvinnan som otroligt sexig. Männen runtomkring mig igår höll med. Hon är inte märkvärdigt snygg, det är inte hennes kläder, det är absolut inga särskilda attribut, håret är snudd på oklippt och rent fysiskt kräver hon inget större spejs. Ändå skär hela hennes karisma igenom allt och alla. Det skulle förvåna mig mycket, om det var någon som inte upptäckte henne.

Vi enades om att det är ganska sällsynt som man känner magnetisk dragningskraft till andra människor. Åtminstone blir det mer o mer sällan för varje år som går. Det kan kanske i och för sig ha att göra med att vi med åren har blivit mer tvungna att fokusera på allt annat än nuet. Karismatiska personer är kanske just de som lever här och nu. Som har harmoni på både ut och insida. Som känner kärlek både till sig själva och andra. Det är ju inte riktigt legitimt idag, även om all form av personlig utveckling handlar om att fokusera inåt istället för på prestation.


Så slutade arbetsdagen och vi skulle gå hem.
När jag slog upp dörren mot citylivet på gatan såg jag henne direkt. Som en solmagnet som jag bara ville följa efter. Det är nog ett sign. Gud är med och petar med ett finger på mig igen.

Imorgon kväll stundar fest och uteliv.
Nånstans hörde jag att det är valet av underkläder som styr hur man känner sig och sen utstrålar ute i vimlet.

Det får bli lite rött och lite svart.
Har man vitt, så är man körd.

Det är ju karisman man vill åt!