För några veckor sedan skrev jag det vassaste men ändå det mest korrekta brevmail jag nånsin pucklat på någon inom kommunen. Då gällde det tossiga morsan och det gav ett utslag jag förvisso förväntade mig, men det blev faktiskt ännu bättre. De handlar och agerar nu utifrån vad man har rätt att förvänta sig. De bevisar just nu vad feedback, kvalitetssäkring och medmänsklighet är.

Idag, alldeles nyss, har jag gjort det igen. Nu är det annan kommunal verksamhet som ifrågasätts med vänlig yta fast med skarp underton. Klantarslen skall medvetandegöras om sin position. De människor inom socialtjänsten som har haft - för de har ju av någon oförståelig anlening brutit det nu - uppdrag att låta mig vara kontaktfamilj till boysen, och låtit boysen haft mig; tyckte att det på fyra fem månader skulle avrundas. Sådär bara. Antagligen får de två tjänstemännen en stjärna i kanten att de har förbättrat enhetens budget med några korvören. Någon annan anledning kan det inte vara. Man har s.a.s inte kontaktfamilj om man inte behöver. Thats it.

Så jag avrundade långbänken med: "... på vad jag anser är synnerligen obegriplig grund får inte mig att handla så ansvarslöst att jag inte fortsätter finnas för både lillebror och övriga i familjen. Det ska nog ordna sig, men som Du förstår har jag ingen som helst förståelse för Ert arbete"

Tror iofs inte att det här brevet har samma effekt som morsans. Jag har ju ännu inte hotat med politiker och media, men det skakar nog om ansvariga såhär på fredagseftermiddan. Motbjudande är vad det är i mitt sätt att se på medmänsklighet och generella ansvar. Särskilt när det handlar om barn. Jag kan aldrig ha förståelse för dem som inte sätter barnen i första rummet.