Alltså, man kan ju klaga på att det är urjobbigt att ha en tossig och hjälplös morsa, man kan tycka att amalgamfyllningarna från 70-talet hotar hela ens existens och man kan tycka att magen ibland förtar all form av livskvalitet. Det är ändå ingenting jämfört med motståndet Schizofreni.



Arma människor. Både drabbade, anhöriga och närstående.
Jag kan inte se nånting överhuvudtaget som Schizofreni tillför. Visserligen tvingar sjukdomen fram beslutsamhet, empati och kanske på ett vis stärkta relationer. Samtidigt krossar den samtidigt detsamma. Inget från den splittrade världsuppfattningen en psykosdrabbad upplever, stärker eller roar någon alls. Det är bara sorg, rädsla och elände. Och till slut tvång. Så som det blev igår. Med en till mig bekant person.

Arma, arma människa...