Blev så himla glad idag. Det har sen suttit i hela dagen. Några personer gjorde helt ovetandes, min dag kan man säga. Jag ska inte/får inte, värdera när jag gör läxan och upplever nuet. Tänker nu att det väl ändå inte kan vara nån fara att jag faktiskt gjorde det. I positiv bemärkelse. Jag värderade. Satte högt. Gladdes och mådde gott.

MediaMarkt slog upp portarna häromdagen och jippot har pågått nästan både dag och natt. Med godisregn, fria glassar, pressade priser och storbildskärmar på kändisar som kommit hit för att sjunga in premiären. Precis när jag anlände idag uppträdde Alcazar. De gjorde mig varken till eller från. Jag valde att gå in i varuhuset istället.

När jag kom ut ropades istället hederliga gamla Svenne Hedlund upp på scenen. I chockrosa banlonpolo och svart kostym i hettan. Han lät sympatisk. Mjuk och fin. Och har precis släppt ett album med Elvislåtar inspelad i Memphis. Två spår var förresten helt nya. Av Per Gessle. För att Per Gessle ser Svenne Hedlund som en av sina största inspiratörer under uppväxttiden. Respekt!

Han sjöng till allas stora glädje sånt som vi i publiken kände igen. Tex The Cadillac.
Och vad fick jag se om inte ett litet gäng Rockabillys:ar i minus 22-årsåldern. I becksvart hår med brylcreme, stuprörsjeans, rutiga skjortor och skinnpaj. Tjejerna i tuperat sockervaddshår, röda läppar och getingmidjor. Fina ungdomar. Välmedvetet stajlade. Snygga som tusan.

Och som de sjöng med! Inte en stavelse fel. Där stod de och njöt till en favvis som är född 1945 vars låt gjordes 1965 och de själva om möjligt är födda runt 1990. Så coolt. När jag var tonåring (det var runt 77-78) och fick sällskap med en bilburen ungdom i Amazon, spelade vi The Cadillac när vi åkte raggarrundan i stan på fredagskvällarna. 

Svenne Hedlund står sig!