I torsdags inhandlades mat och godsaker för många hundralappar till Tossiga Morsan. Både kyl, frys och skafferi fylldes, till bredden. Det var både av ren omtanke, men också för hennes överlevnad och behov, förutom att jag dämpade mitt egna dåliga samvete. Som om det var helt i sin ordning att tycka synd om henne. Efter den efterlängtade operationen blev det ju rent fysiologiskt mycket mindre jobbigt, ont, besvärligt och tråksynd, egentligen. Ändå sved det i mig. Så veckoinköpet inkluderade överraskningar. Smågott, extravagans och utanför ordinär kostordning utan att sväva iväg och påverka hennes hälsa. Inköp som förhoppningsvis bara förhöjde hennes stämning och livskvalitet. Gottis på kontrollerat vis kan vi säga.



Igår, fyra dagar senare, vräkte hon över mig missnöje och en skottkärra cement av dåligt samvete. Det fanns inget i skåpen. Hur länge skulle hon behöva få leva såhär armt? Var hon kanske satt på ofrivillig diet va?

Ringde henne nyss för att förbereda inköp direkt efter jobbet idag. Bad henne inventera kylen medan vi pratade. Där fanns förutom basvaror som mjölk, fil, grädde, smör, bröd och ägg även:
Kalvsylta
Hamburgerkött
Dansk ungsbakad Leverpastej
Räkost
Rökt kycklingfilé i tunna skivor
Skivad ost
Löksill
Ostkaka
Coctailtomater
Äppelmos
Makrill i tomat

- Då låter det som om du har ett ganska välfyllt kylskåp mamma.

- Har jag?

- Ja, har du inte?

- Nej, det tycker jag inte.

- Vad fattas då?

- Ja.... allt!

- Glass?

- Ja...

- Skogaholmslimpa?

- JA precis!

- Kanelgifflar?

- Exakt, det har jag längtat efter!

- Godis?

- Ja-a! Hur kan du veta det?