Några intensiva tossigamorsan-dagar är snart historia. Eller så är det framtid. Vet inte, jag blir kanske lika tossig som hon, på kuppen. Är hos henne nu. Det snackas gagga kan man gott säga. I kubik. Inte otrevligt och inte alldeles bort i tok, men forcerat, snurrigt och vad det verkar; helt utan ände. Just nu är det utan proteserna inne dessutom. Det är komiskt. Hon ser komisk ut. 

Alldeles precis nu pratar hon om hur det ska bli efter hennes hädanfärd. Att hon så gärna vill bestämma vad vi barn, var och en ska ärva. Att om hon inte får avgöra det själv, kommer vi bara att ärva på "måfå". Samtidigt som de pratar om McDonalds på teve och efter bara ett par sekunder är hennes samtalsämne ett sammelsurium om tavlor, guldpendylen, hamburgare och den nya soffan.

Syrran och jag har passat på att rensa i tossiga morsans hem medan hon varit på sjukhuset några dagar. Det slutade med att hon kom hem i ett luftigt, nystädat hem som dessutom fått ett alldeles nystajlat vardagsrum. Hon travade direkt in i rummet när vi kom hem. Med skor, jacka och rollator och sa:

 - Men herregud, jag som kanske inte ens lever så länge att jag hinner provsitta!

Det var nu drygt fem timmar sedan. Jag kommer inte härifrån. Hon är i allra högsta grad levande. Mer än vad jag känner mig själv faktiskt. Hon är precis som en litet barn som är sådär omöjligt mörkrädd i samband med sänggående. Som absolut inte kan komma till ro. Som tjatar om törst, hunger, saga, och toabehov i det oändliga. Som varvar upp sig själv så fort det blir minsta lilla uppmärksamhet.

Jag har lust att säga ifrån på skarpen, att "nu får det vara nog, nu är du tyst, vila och försök sova.... för fan. Men det säger jag ju inte. Jag hmm:ar mest. Och biter mig i tungan, för att inte skratta. För hon är ganska skojig trots allt. Särskilt utan garnityr inne.

Det har såklart varit en pärs för henne med sjukhusvistelsen. Och likt många andra i hennes ålder snurrade det till ordentligt pga miljöombyte och all aktivitet en sjukhusavdelning bjuder. Nu när hon "vaknar till", så innebär det bergis en duktig portion existensiell oro. Och det är iofs vettigt att hon pratar ur sig. Problemet är väl "bara", att jag snart känner mig som hon låter.

Ah, äntligen - en första gäsp!
Snart så.
Imorgon är en annan dag.
En bra dag.