Som sagt. Mycket av det tossiga morsan pratar om nuförtiden får "man" mest humma om. Man vet inte alla gånger vad det handlar om eller ens är anledningen till att hon säger. Som det här med potatismoset. Det har jag hört till leda. Att hon får potatismos precis varje dag. Och att själva proteinkällan i hennes kommunala matlåda är oidentifierbar. Hon har uppmanat mig flera gånger att jag ska avboka maten. Och påpekat att hon inte äter potatismos längre. Och jag har hummat och tänkt att det är en slags hangup. Att hon tror, eller minns det som om varje meny bara innehöll puré.



Sen är det, det där med tandgarnityret. Som hon på senaste tiden inte haft inne. Eftersom jag oftast är hos henne på kvällstid har jag inte gjort någon affär av vad jag uppmärksammat.  Det måste man ju ändå själv få bestämma om man vill ha i munnen eller inte. Fast jag har frågat. Hon ser ju så trollaktig ut utan. Med endast två bofasta egna gaddar i undervåningen. Och hon har svarat på ett sådant vis att det inte har varit läge att fortsätta tjabblet.

Igår när jag var där med veckohandling och uppdatering av lite advents och juleblommor till fönstren, så upptäcktes både det ena och det andra. Bland annat att hon inte får igen vädringsfönstret i köket och därför hade isolerat med diverse. Grytlappar, kökslinne, virkade dukar etc. Och dels upptäckte jag moset. På köksbänken stod en grå kommunal matlåda som till bredden var fylld med mos och någon oidentifierbar sörja. Förutom att det i kylen stod nåt liknande från en annan dag. Potatismos och proteinkälla i puréform. Tossiga morsan står antagligen på purékost!?

Sen hoppar jag över en detalj som gjorde så ont att jag började gråta. En insikt. Och ett förfärligt återseende. Jag hittade nämligen garnityret. Och förstod plötsligt kopplingen. Grät gjorde jag naturligtvis både av skuldkänslan att jag har hummat när hon har pratat mos. Och grät gjorde jag för tiden som plötsligt kändes så lång. Både den mos-tjatiga och den tandlösa. Förutom att jag definitivt grät för glädjen som själva protesåterseendet skänkte min tossiga morsa.

Någon i hemtjänsten, jag tillåter mig att döma samtliga som har till uppgift att ombesörja pedagogiska måltider med henne, tills dess "vi" har utrönt VEM. Den eller de har helt enkelt tagit sig friheten att beställa purékost efterom det antagligen blivit ganska svåra stunder runt matbordet då tanten inte har något att tugga med. Istället för att kontakta oss anhöriga och fråga varför.

Distriktssköterskan har informerats idag. Och jag har markerat att det här var droppen. Imorrn ska jag upp på högsta nivå med det här. Imorgon på mitt livs första "arbetslösa" dag finns både all tid och all kraft. Då ska det ske.

Vaknade kl 03.30 av pulserande tandvärk. Så hopplös att jag knappt kan lokalisera den. Jo, den är på vänster sida och kulminerar i min alldeles nya krona i nederkäken. Fast jag vet att det bara är lurendrejeri. En nervig nerv kan man säga. Uppretad till tusen. Trigeminus överspänd till bristningsgränsen. För egentligen är det näst bakersta i överkäken som är själva spöket. Och som skall åtgärdas meddels värsta operationen den 17/12. Om jag orkar vänta. Två veckor med tandvärk och multum av smärstillande tar kål även på såna som mig.



Konstigt nog ger mixen av Paracetamol + Ibumetin ganska hygglig effekt. Jag får god lindring. Särskilt som jag nu inköpte brusvarianten. Det kickar igång kvickt och bra. MEN! Det kickar även igång medvetenadet. Man - jag blir klarvaken. Så, jag sticker till jobbet nu. Maillådorna är rensade, sängen bäddad, kroppen duschad och kaffet urdrucket. Är det inte det ena, så är det det andra...

Tittade till min bil som stod parkerad på en tvärgata till Karl Johan i Oslo. Man kan säga att myntautomaten slukade norska stålar och jag ville inte få en bot. Vid sista tillsynen i lördags kväll satt det en liten broschyr inkilad under vindrutetorkaren vid förarplatsen. Och under den satt en vaxad gul remsa. Jag trodde att det var reklam. Det var en bot. På 750 NKR.




På remsan stod:  "Man må ikke köre med piggedekken på i byen"

Ikke sant!?

Har precis skrivit färdigt ett dokument som skall skickas runt till alla våra ansluta företag på jobbet imorgon. Ett dokument som informerar om att jag slutar min tjänst inom kort, dvs sista november. I eftermiddag ska jag dit och hämta alla prylar som tillhör min ägo. Mucho prylar. Och tunga.

Jag har brådis. Vill därifrån bums. Helst igår.

Inte för att jag vill därifrån, tvärtom, men nu finns inget annat sätt att göra den här livsresan på. Det är jag själv som har sagt upp mig. Visserligen för att jag fick avslag på tjänstledighetsansökan och inte såg nån annan utväg, men ändå har det känts ursvårt att stå ut med att jag "måste" sluta. Alldeles nyss var jag ändå rätt tillfreds med tanken på att det bara är två veckor kvar.

Tills jag sprättade ett brev från banken. Med inbjudan till "Tjejkväll". Mailade in anmälan och greppade telefonen för att skriva in i almanackan. Då fick jag se att det ju är tre veckor kvar på jobbet. TRE!

Hur ska jag stå ut. Det är så svårt när man (när jag) närmar sig förändring. Beslutsångesten är över för länge sen. Då kommer förväntningsångesten istället. Och ovetskapen hur det ska bli sen. Tappad kontroll. Och så känns det så himla meningslöst att fortsätta i gamla upptrampade spår, när man ser att stigen tar slut alldeles snart.

I alla år har jag förespråkat den fantastiska förmånen vi svenskar har i våra bibliotek. Ingen behöver gå okunnig. Ingen kan skylla på ekonomi när det gäller inhämtande av både dagsfärsk och historisk kunskap. Man kan uppdatera sig i det mesta på bibblan. Man behöver inte ens gnälla på vad det kostar med dagstidningar, musik och talböcker. Allt finns där. Inklusive duktiga organisatörer med spetskompetens. Och allt är gratis. Det har hänt att jag själv varit försenad med återlämnaden av lån och varje gång har jag betalt boten (3kr/bok/dag) med ett brett leende. Det är rent ut sagt förfärligt att man brister i ett sådant förtroende.

Nu säger stjärnorna att jag under veckan kunde vänta mig ett "glädjande ekonomiskt besked". Det är sant!

Sveriges Författarfond har skrivit brev till mig. Om att jag har slantar att hämta. Det visar sig att alla lån på bibblorna registreras och sedan ersätts till författare, illustratörer och översättare enligt fritt saxad förordning:

"Enligt upphovsrättslagen får ett exemplar av ett litterärt verk fritt spridas vidare sedan det med upphovsmannens samtycke har överlåtits. Detta betyder att bibliotek som har köpt in en bok har alltså rätt att låna ut den; författaren kan inte motsätta sig det och har ingen laglig rätt till ersättning. Detta är en kulturpolitiskt motiverad inskränkning i upphovsrättslagen för att värna allmänhetens tillgång till litteratur genom den fria biblioteksutlåningen. Sedan 1954 får dock de svenska litterära upphovsmännen istället en statlig och offentligrättslig ersättning för biblioteksutnyttjandet. Två motiv angavs för ersättningen: den skulle dels ge skälig ersättning för det samhälleliga utnyttjandet av författarnas verk som den fria utlåningen innebar, dels medföra en viss förbättring av författarnas ekonomiska villkor"'

Det är så att jag smäller av.
Jag får inga bamseslantar. "År 2010 är grundbeloppet 1 kr och 32 öre för varje utlån av svenskt verk i original". Utan det är ordningen som sådan som imponerar på mig. Inte nog med allt bra vi har att hämta i våra bibliotek, det finns ett enormt skydd för alla litterära konstnärer. "2010 ger en sammanlagd biblioteksersättning på 126,5 milj. kr". Fantastiskt, inte sant.

Om inte bibblan vore stängd precis nu, skulle jag åka dit och hänga lite. Bara för att det är ett så bra ställe.

Vad har det tagit åt honom....

... idag kändes det nästan lite nytt.

I juni månad ansökte vi om annat boende för tossiga morsan. Ett boende anpassat för både kropp och själ. På detta möte fick vi "önska" och namnge lämpligt boende och vi informerades om kölista och att det var omkring sex månaders väntetid. Jag påpekade då, att det inte under rådande läge nånsin mer kommer att vara  aktuellt med typen av boende som morsan blev tilldelad senast. Dvs en slutstation. Där samtliga boende var så bortom hopp att de tillsammans var ungefär lika allerta och levande som ett knippe morötter. Det var ett sk SÄBO (särskilt boende).

I onsdags denna vecka fick jag se på min (under arbetstid tysta) mobiltelefon att tossiga morsan hade ringt upprepade gånger på eftermiddan. När jag ringde upp fick jag veta att hon inte kunde prata, "för att de skulle komma och hämta nu". Hon visste inte vem och knappt varför, men hon visste att det var en sköterska som hade fixat skjuts. Vad jag kunde höra var det "min vanliga morsa" jag pratade med. Varken bättre eller sämre. Förutom förvirrad förstås.

Kontaktade hennes kommunala distriktssköterska som inte visste nånting. Hon å sin sida checkade upp med hemtjänsten som inte heller hade en aning och efter genomgång av den dagens dokumentation kunde konstateras att tanten hade haft "alla" sina planerade besök och de hade förlöpt väl. Hon hade varit både glad, allert och pratsam. Alla mediciner var intagna. Och hon hade babblat sig igenom den pedagogiska måltiden. Hon hade kort och gott varit på ett strålande humör. Hemtjänsten fick i uppdrag att springa hem till henne för att kolla upp vad allt handlade om.

Lägenheten stod tom och olåst. Hennes ytterkläder var borta, men inte handväskan. Mot alla odds fick jag den här gången ett telefonnummer som man "kan" ringa och nå hemtjänstpersonal på. Annars får brukare och anhöriga bara ett nummer till en telefonsvarare som ingen verkar lyssna av.

Kontaktade vidare akutmottagningen. Min tossiga morsa fanns inte där och det fanns heller inte någon anteckning om att hon var på ingång. Av någon anledning kunde jag inte få veta om hon eventuellt var hämtad och på väg i en ambulans. På min uppmaning att de inte skulle sätta henne i en taxi utan att kontakta hemtjänsten fick jag veta att det kunde de inte lova. Att det var en näpsig syrra jag pratade med, är ingen överdrift.

Själv var jag inom en timme bokad för operation hos Folktandvården och kunde dessvärre inte åka runt och leta. Tandläkaren hade förvarnat om att behandlingen skulle ta minst två timmar och att jag förmodligen skulle vara eländig efteråt.

Efter akutmottagningen kontaktades vårdcentralernas jourmottagning. En mycket empatisk sköterska kunde meddela att där fanns det heller ingen tossig morsa anmäld. Hon bestämde att jag skulle larma polisen.

Innan larmet fick gå, så ringde jag akutmottagningen en gång till. Sedär - tossiga morsan hade anlänt! Hur var det då ingen som visste och allra minst hon själv. Hennes anledning tycktes vara yrsel. Man hade tagit Ekg och blodtryck utan anmärkning och nu väntade hon på doktorn. Sköterskan tog emot all information och tillstod att man inte hade uppfattat tantens förvirring. Jag bad att de skulle ställa frågor om tidsaspekter, adress, ekonomi och med andra sociala inriktingar, så skulle de plötsligt tycka något annat. Tossiga morsan kan mycket väl föra dialog om tex yrsel och värk, men hon har ingen aning om vilket årtal vi har, vad en hundring är värd, på vilken gata hon bor osv. Hennes demenssjukdom sitter troligen i framloben vilket gör att några viktiga funktioner på andra ställen i hjärnan fortfarande är något sånär intakta. I alla fall vissa dagar.  Jag lovades en uppringning så snart de hade roddat i ärendet.

Nästa samtal var med en sköterska med både hjärta och hjärna på plats. Jag föreslog återfärd hemåt och fick den här gången löfte om att de skulle kontakta hemtjänsten så att de kunde möta upp. Sköterskan tyckte att det var förargligt att någon av hennes kollegor hade ombesörjt att taxi hämtade efter tantens påringning.

Så la jag mig i tandläkarstolen....
Och anlände tre timmar senare hemma hos tossiga morsan. Hon öppnade dörren själv. Klädd i scarfs, trutvalla och pärlhalsband till slitna mysbyxor, fläckig t-shirt och stickad långkofta. Hon hade varit ute och åkt buss sa hon. Sjuans buss till och med. Som inte längre åker eller ens finns där vi bor. Hon visste inte riktigt vart hon hade varit, men hon visste att hon hade haft ont i knäet. Efter kontakt med hemtjänsten fick jag veta att hon hade åkt färdtjänst och att de hade släppt av henne på fel adress. Turligt nog hade akuten ringt och förvarnat dem om hennes ankomst, så de såg till att hämta henne vid fel hus.

Slutet gott allting gott?
Not!

Igår kontaktade jag kommunens bostadssamordnare för äldreomsorg. Ingenstans framkom våra önskemål om boende. Det får man ha, men det är biståndshandläggaren som bestämmer vart den gamla ska bo. Tillsammans med distriktssköterska och arbetsterapeut. Och de hade ansökt om ett sk SÄBO. Punkt slut.

Behöver jag tillägga att varken distriktssköterska eller arbetsterapeut var närvarande på mötet. Däremot kan jag tillägga att vi hade mötet i början av juni och att bostadsansökan var inlämnad den 15 augusti. Det tog tid för biståndshandläggaren att räkna ut morsans behov förstår jag.

Moment 22